Vi kan lika gärna vingla fram

Slut på ord. Ingenting att skriva. Tömd på ord, så jävla snabbt. Sitter och lyssnar på Van Morrisons ”Astral weeks” och tänker att allt ska lösa sig.

***

Och jag skulle dansa med dig den natten, och jag försökte väl, när båda knäskålarna, så plötsligt gick av. Och på sjukhuset, i bandage upp till naveln, och hjärtat bubblande, sa du att det måste betyda någonting, och att det kanske inte längre är vi två. Jag sa okej, och du sa hej då, och mitt bubblande hjärta blev en förstelnad klump cement. Sen på vägen hem sa busschauffören i mikrofonen, att han visste vem jag var och jag svarade typ, med huvudet på sne och armarna i kors att han kunde berätta det. För jag vill veta, som fan. Och han sa att det hoppade av en flicka på hållplatsen innan, och jag haltade ända dit för att bara se en tyst hållplats, grina illa mot mig. Och det fanns ingen där, men jag satt kvar och bussen kom på hemvägen och han sa att jag är en sån, som verkligen vill veta sånt, ingen kan berätta förrän det är försent, som alla sanningar som brister, och går av, så fort man vet att den finns, eller inte finns, och alla hemligheter på ett lågstadium, som försvinner, när man talar om för någon att man har en, i så tryggt förvar. Spelar ingen roll. För vi blir alla gamla en dag.

***

”Och jag undrar, vad du tänker om mig nu.”

***

Säger dig det här: Det ska bli en jävla sommar. Jag känner fjärilarna i stan, och döper varenda en vid namn, från hjältar som fanns, men flög iväg istället för att brinna upp vid tidens tand, och säger dig det här: det finns ingen återvändo. Vi ska dansa, och vara lyckliga. En jävla sommar. För vad skulle vi annars göra? Vi ska rusa gatorna fram, i full kalabalik ska jag leva mitt liv, så att när jag blir gammal och inte längre orkar gå, kan sätta mig ner och sortera ihop alla intryck till en bok, verkligen, en bok om mitt liv. Till de dagarna, säger dig det här: Nya skivor som släpps, anamma dom! Varje fot, på varje sko som sys, i stan, checka sulorna, och checka mönstret på vilka sömmarna är sydda, spring med dom!! Hoppa i varenda pöl som finns. Jag skriver pinsamma dagböcker på Skunk, jag skriver att Astral weeks är bäst, för en publik som inte ens vet vem han är, det ger mig någonting, säger dig det här: det ger mig ett jävla något. Tar bild med min digitalkamera, riktad mot fejjan som ett jävla objektiv, som ett jävla gevär redo att fyra av kulan, in i pannan, och runt, ut ur tinningen, och säger dig det: Det är inte för inte, som jag ibland lägger mig ner, kastar mig på golvet, och håller för alla ögon och öron som finns. Duckar. Säger dig det här: Det finns höga tak i Göteborg, vad tror du byggarbetsmännen offrade sina liv för att bygga så högt, om inte det var för att också vi skulle offra våra liv. Säger dig det här: Asfalten är mjuk, gruset är torrt och vi ska sparka fotboll mot levande stolpar och ribbor som är hårda enda in på småtimmarna, och ut igen. Säger dig det här: det är ett nytt liv, i en gammal tid av hjältar som inte gjorde någonting, som fördrev tiden genom att fullständigt, galet, och genialt, fly därifrån. Som romantiker, det är dom som tror på döden. Och poeter, vad är en poet? En galen man i en galenpanna, en man som någon gång i barndomen trillade över tagentbordet, och när alla andra stack till sina låtsasvänner, började prata därvid. Och trodde att någon förstod, om bokstäver radade på rad förstår, då kan väl jag förstå? Vi ska riva ner det gamla, och sätta upp en ny fasad, en ridå spikas upp och tunnlar byggs under stan. Säger dig det här: Det är omöjligt att gå rakt.

Vi kan lika gärna vingla fram.

***

Från en box med två antenner ser vi våra liv passera förbi, i en annan modul, och direktsänd rapportering, från branden på andra sidan väggen, som om det var en horisont, på andra sidan jorden, när det är precis bredvid. Världen blir inte mindre av allt det här, det är en myt, världen styckas upp till att ägas utav vem som helst, med pengar, lust, i alldeles, förkrympta liv. Tänk om dvärgar skulle styra världen, då skulle allting vara jättestort. Och stora plasma-TV-apparater spikas upp på väggarna, i stan, och murarna, av tegel och betong, där ungarna förut brukade klottra sin version av sanningen, ges de nu endast möjligheten att byta kanal. Och tryck fyrkant på din kontroll, så skjuter han sig själv. Och jag tryckte fyrkant, hela dan, men fick inte ens ont.

Bom-bom-bom, I love to watch things on TV.

***

”Har påven aids?”

***

Och slut på ord, ingenting kvar att få. Eller hitta. Jag har skrapat upp bottenfettet, och druckit upp det som blod. Jag har smörjat in mig, som askan från en lönnsam eld. Och vem som tömde mig, han dödar jag. Inga ord kvar att kväsa fram, inga ord att skrämmas med, bara en stor tom som hellre ser mig död, och begravd, än levande på morgonen, en säng som hellre spikar igen kistlocket lite för snabbt, och innan jag dragit min sista suck, som för att låta mig sova om natten.

***

Jag ska dansa upp till taket, jag ska väcka mina stora hjältar till liv. Jag ska spela in blandband och spela av folket i stan, som stilla pjäser på en bricka Monopol. Jag ska köpa hotell och gå vidare till gå, för här kommer folket som ropar och dansar och inte är rädda för att trampa snett. Det är en ny tid, och en ny generation, orädda jävlar, dryga, kaxiga, jävlar, som vet vad dom vill och inte tänker låta sig hindras av vuxenlivets ideal på vad som är farligt i stan, vad som är farligt i stan, är dit vi vill. Så akta er. Era jävlar. Akta er, för här kommer jävlar som oss!