407. Sanna i 8 d & kärleken

På Havanna, just nu och idag. Kärlek. Ett pumpande jävla, hjärta. Som sprutar orosmoln med blod. Havanna är kärleken, jag är glad att ni går hit ibland och kanske, delar den med mig. Det här är meningen med livet, att en gång, fått höra någon, som sa att jag var bra. Jag tror inte på såna ord, jag tror inte, att jag är någonting. Men förlåt för kärleken, ursäkta mig, så där, förlåt för att jag är kär, i dig, i dig, och i dig. Jag är stenen vid en skogssjös strand. Jag är stenen som slungas ut, över sjön för att sjunka ner under ytan, där alla stjärnor vaggar i takt, till The Smiths, från bandaren, precis bredvid, som jag ställde dit, i december, den kallaste natten, sen Nick Drake dog. I never saw, the moon knew the meaning of the sea. Förlåt om ni älskar mig, och förlåt, för att jag kanske inte kan säga, alla ord så trovärdigt, så att Elongate fortfarande tror att jag är 17 år, vid en skolbänk, i en skolmatsal, som stammar lite blygt, och skriver i tusch, med stora bokstäver, "jag älskar Sanna, 8 d", på en bänk där alla andra, och dom i Sannas gäng, suttit och rökt, skrålat, och skrattat, tittat snett på mig. Förlåt, för att ni inte förstår, att jag är äldre nu. Om det är så här att vara kär när man är liten, hur är det då att vara kär när man är stor. Ropar sen att Garrincha vann, mot Sovjet '58. I korridorerna, vet ingen vem han är. Och det har alltid varit så. "Gillar du fotboll, jaha, men vilka håller du på." IFK eller AIK. Jag svarade, lika bra. Men tänkte, alltid, på Brasilien. Jag tror aldrig att Sanna i 8 d, visste vem jag var. Jag tror, jag tror, att Sanna i 8 d, höll på AIK. För att Steffo, med dom söndriga jeansen, kängorna, och spriten, sa att AIK var bra. Förlåt Sanna i 8 d, för att du aldrig älskade mig. Förlåt Sanna i 8 d, för att jag var kär i dig. Havanna, är ett pumpande hjärta. För alla er, ensamma jävlar. Banditer, arma jävlar. Vagabonder, barma jävlar. Ni som trodde att livet var mer, än den där, cykelgången fram och tillbaka till Konsum, och ibland, jordgubbsstånden, tätt utanför, snett bakom, eller alldeles intill. Den som aldrig saltades när det var halt, och vintern bet i. Så att Vera, 86, halkade med rulatorn, ner över papperskorgarna, och bröt sin lårbenshals. Sen, en virvelvind av insändare, till lokalpolitiker att skärpa sig. Till finansmännen, att börja röra sig. Jag sa till Vera, 86, att hon borde flytta sig. När vi kom, och sprang förbi. Med fotbollen. Och Steffo, i sin AIK-tröja. Luktade svett, och fällde mig, med armbågarna, stångades, till stanken av vaselin. Men det var tiden innan Håkan Hellström, det var tiden innan Kristus. Som om alla vet, och Moses skrev sina ord, för en blog, in i framtiden. Sena nätter, när kylan tränger på, skriker jag högt, i tystnaden, att någon borde be Håkan Hellström, komma hem till mig, och säga, förlåt, för att jag skrev det där. Förlåt, för kärleken. Förlåt, för att du är - du är - du är - precis som mig. Precis likadan. Liten, ranglig, svag, och passé. Blek, undernärd, och 17 år. Förlåt, för mig, att jag lyssnade på "Känn ingen sorg för mig Göteborg", förlåter jag någonsin dig, som en gång, bad mig att sätta på den, i en bilstereo, på väg till Nynäshamn. Det är en fråga om tid, och tidens tand, hur hårt den biter mig, och när den går av, eller lägger ner. Nu kan du få mig så lätt, har delat in mitt liv i två delar, sparkat på det, dragit mig i sär, i senerna, som en rostbiff äts, med lite potatissallad, lyssnar jag på samma låt igen. Att man kan vara sån här, och så är det bra med det. Att det finns såna som mig, som fortfarande slåss. Trodde inte det skulle bli så här. Jag slåss på tudelad front, mot resterna, mot resterna av världen, mot alla dom, ni vet, mot alla dom, som aldrig förstår, hur det är att vara 17 år, i hela sitt liv, men se Steffo dra sin Sanna 8 d, genom stan, övergivna bensinmackar, och öde torg, som en trofé. Ska jag sitta här och titta på, eller ska jag lämna kvar kärleken, som några förtröstande ord. I ett SMS, skickat, men inte levererat till rätt adress. Jag lyssnade på Sad-eyed lady of the lowlands igår, och sen dess är ingenting normalt. Jag vill skriva kärleksförklaring till allt jag ser. Till allt det vackra. Till alla dom som gör livet värt att leva, konstnärer som förskönar, poeter som binder in, sina liv, i bokstäver. och orden. Dom som går, med sina hjärtan i sin hand. Dom som rör sig, rör sig på håll, eller rör sig alls. Måla världen i rött, och bygga om den, till en handikappanpassad oas, i ett kliniskt samhälle. Där till slut, bara klinkandet av rostfritt stål, mot stenhård cement, kommer betyda någonting. Jag vill lägga kuddar till alkoholisterna, och läsa sagor för gatans barn. Jag vill, hugga upp det jävla, samhället, i små, små, bitar, smulor, och mata fåglarna med sång. Jag vill göra världen lite varmare, och säga till, killen med rödsprayat hår, att det är normalt med rödsprayat hår.

***

"If I could just speak up, I think I would say that there is no truth. There is only you and what you make the truth. So I will just sing my songs and I'll pass a hat. Then I'll leave your town and I'll never look back. No I don't look back because the road is clear and laid out ahead of me. I'll get home and meet my friends at our favorite bar. We'll get some lighter heads for our heavy hearts. And we'll share a drink. Yeah, we will share our fears and they will know how I love them."

***

Det känns som att meningen med livet kom hit, och tog mig. Och nu ska jag bara följa efter.