398. Morgonsol

Men det finns dagar när jag vaknar på morgonen, innan solen gått upp. Och bara ligger kvar i min säng, och ser solen, långsamt resa sig. Jag ligger i min säng, under täcket. Bara nöjd över att få vara här, och vara med, en dag till. Det är allt, ni kan ta det andra ifrån mig, ni kan råna mig på stan, håna mig i bankomatkön, men aldrig ta vackra morgonar ifrån mig. Vet ni ens vad en vacker morgon är? Eller, vad den betyder för mig? Som vissa nätter, låter tårarna strömma som forsar över kinden, och fyller lungorna med den kvava luften, av ensamhet. Bara för att kunna blåsa ut extra hårt, mot, stora högar av damm. Som vissa dagar, och hela veckor, valt bort solens sken, mot en spegelbild, där en svag, liten, blek och undernärd människokropp, spänt sig för att visa något den inte har. Men vissa tomrummet, och vad som blev kvar. Och i spegeln, på andra sidan ån, på andra sidan Vintergatan, står en ändå mindre JAG och undrar om kroppen i spegelbilden ens tillhör en människas. Vilket hån mot mänskligheten, jag ibland är! Vilket hån mot alla som möter mig på stan, jag kan vara. Oskyldiga människor som kanske har bra dagar, och är lyckliga för det, och sen möter mig alldeles för tätt inpå, och smittas, ner, till, att se solen gå i moln, som något personligt. Och en solnedgångs smala vandring, som ett svek. Och ett brutalt adjö. Ta mig då, nattens fromma bägare. Ta mig då, förför. Och för in mig, i månskenet. Där alla andra dansar vackra morgonar igenom, som barn trär svala pärlarmband runt min handled.