405. track 1

Jag kommer och går. Kommer och går. Kommer, står, och sticker snabbt därifrån. Hånfulla leenden, rakt upp i ansiktet. Rakt upp och ner i röven. Jag kommer och går. Men jag rör mig i alla fall. Jag rör mig i alla fall, men stannar upp och står ibland. Står mot en vägg och tänker mig för, tänker att allt inte är så lätt ibland. Men jag står ibland. Och ibland så lägger jag mig ner. När allting annat blir för stort. Som barnen på dagis, de vet allting, de ser allting, men kan inte få två tankar att fungera tillsammans. Det är ett helvete. Så jag lägger mig ner, ibland. Och det finns silver överallt. Men så länge det finns guld i närheten, och så länge doften smeker alla barn, så kommer folk att leta sig blinda efter det. Och det finns silvermynt omkring, men... "baby, I'll be going for the gold".

***

Närmast andligt. Heligt. Svårt att ta sig, men jag är rädd för att ramla ner, så jag slår i väg, drömmarna, tankarna, den ljuva stämman, och de nätta, nätta, nätta, stämmorna. Jag slår i väg det, som bara en bilresa till en bank, för pengar, att betala till hyran, jag betalade för sent. Vid Järntorget står min cykel, och väntar på att få komma hem. Nyckeln är borta, men jag bär den. Well. Och jag ser, i en glimt, som så, att nyckeln sitter kvar i låset. Så jag cyklar den hem. Jag åkte bil, med mamma och min syster. Mamma sa, att blandskivan jag spelade in till henne, i födelsedagspresent, var bra. Hon säger att hon lyssnar på den ibland. Och sen när Anna Ternheims "Shoreline", kommer igång, som track 1, sjunger hon "ever since I was 8 or 9, I've been standing on the shoreline". Och jag sjunger med. Men när, strofen kommer till, "you die when you're young", sjunger hon inte mer, och jag sjunger så högt jag kan. Så att folket på andra sidan rutan, ska förstå; att här sitter en mamma med sitt barn. Och vem som kör, är bara en fråga om tid.

***

På tåget i går, en full man. "Du ser ut att ha en sån frisyr, där du rakat av allt, och sen låtit det växa ut." Han skulle ha sett hur jag skakade med benen, hos frisören. Hon klippte mig säkert rätt, men jag låg kvar bland tovorna, och toffsarna på golvet, när hon bad mig resa mig upp, betala, och gå därifrån. Jag ligger alltid kvar, och går av, hellre än bara säga hej då, och vända mig om.

***

Jag håller kameran som en cigarett, och tar kort på mig själv, innan elden brinner ut. Andas in, för att kunna se, och andas ut för att ingjuta mod. Är jag ful? Är jag ful? Redigerar, bort det bleka och det fagra. Gömmer mitt hår i skuggorna. Rensar lite, gör en bitter min.

***

Min oförmåga att förstå sammanhang, tvingar mig till att riva ut varenda sida ur en bok. Ställa varenda ord, mot väggen, till stå upp, för vad det är. Och vad som finns bakom, eller vid sidan om, är en annan värld. I skuggorna, finns bara frånvaron, av ordet i sig. Hur jag kastar mig mot bokhyllan, för att gräva djupare än förut. För mina blodet på mina händer, att aldrig torka in. För mina avbitna naglar, att bitas av igen. För mina blickar att gå av. För varenda ord, och utriven sida, som någon gång, betytt någonting, och sagt, ett suckande, på rad, eller ett pustande, halvt ut, halvt in, att komma hit och rädda mig.