399. Stege, kåk, och färg.

Att bo med en flickvän var som att sitta inuti en torktumlare, och till sin stora förtret, till sist, inse att det inte alls var livet som snurrade, och att man själv stod still. Utan att det var precis tvärtom. Och efter det, sakta, cyniskt, och babariskt, leta vägar därifrån. Jag är glad att jag står här i dag. Jag är glad att jag fortfarande står. Jag är glad att jag står upp. Jag är glad för att jag kom ut, levande. Och torr. Fortfarande hungrig, och vänder jag mig om. Och ser tillbaka på gamla fotografier, i ärvda bröllopsramars, silvriga glans, att det hela, bara var en aptitretare. På livet i sig.

*** -´

Finns snart ingen kärlek kvar. För att alla försöker ta reda på vad det är.
Vet inte, kan inte. Jag sitter hellre här, under korkeken, än att springer efter svar.
Tror jag inte heller, att självmord i någon mån är egoistisk. Eller heller så får beskyllas, för att vara. I hela mitt liv kommer jag kämpa för de svagas sida, och hur kan man inte göra så?
Inte för att den unge Werthes dog, inget sånt. Men för att vi alla är satta till livet, att leva, ofrivilligt. Och vad som förväntas av oss, är kärleken. Vi ska ta emot kärlek, och ge den iväg. Vi är fasta i den här kärleken. Vi är fasta till att ta och ge. Men när folk inte känner att de kan sprida kärlek omkring sig, och därtill inte anser sig ha rätten till att leva kvar, då begår de självmord. Man tar bara livet av sig, om man inte känner att man kan tillfredsställa omgivningens krav, på vad man föddes, helt oskyldig, ovetande, till.

***

Fast, i ett kök med surrande fläkt, och burrande spis. I ett industriområde. Med en tant som jobbat där i tjugo år, och i varje mening, svarade Dr. Hook. Manchester 2003. Hur många gånger såg jag inte livet åka förbi, som en buss in till stan, med nummer 43, och skivbutiker finns, inte när jag är där; skivbutiker finns bara när man är inuti. Hur många gånger drömde jag inte om bussen in till stan, och trycka på knappen vid St Peters Square. Bibliotek, och nästan, omedelbart, rusa ut. Affischer, om vilda nätter. Får jag SMS på fyllan, om hur allting borde va’. Men på bussen in till stan satt bara döda människor. Som aldrig log, som aldrig skrattade. Och busschaufförer som tog extra sats, för att köra över mig, i alla fall, köra förbi mig, i pölar, skvätte avgaser, smutsig, mina rena, vita, skjorta, och tanten i köket sa; det är fläckar, här, här, där, här. Och på bussen in till stan, satt bara döda människor.

***

Jag älskar Blonde on Blonde, och allt känns bra.

***

”I’m trying to read your poetry, but I’m helpless like a rich mans child.” – Bob Dylan

***

Är inte allt uppskuret och uppdelat? I den här världen, gäller det bara att pussla bitar på rätt plats, igen. Vi är bara pjäser i ett spel. En spelplan, med tärningar, mot supermänniskan. Gör inte fel, men gör någonting. Jag är kär i spader dam. Jag är kär i spader dam. Skär ut en spader, och pusslar in en hjärter på dess plats. Tänk att kärleken kan vara så lätt, att ha. När det syns på håll, och man spelar på stege, kåk, och färg, på samma gång. På samma vis ska jag offra allt jag har. På samma visa ska jag köra all-in, om det så gäller klädpoker med dagisbarn. En runda, en tur, när jag blundar är allting bra. Jag har ett hus, bakom ögonlocken, dit jag brukar gå ibland. Sätta mig igen, och fortsätta pussla ihop pusslet om hur allting ska vara. Jag kan dansa andra hållet, jag kan göra helikoptern, och jag kan blunda riktigt, jävla, stenhårt.