397. Skavd

Lite tungt, att allt jag skriver, har skrivits förut. På något håll, i någon gränd, ser du en varelse med en skrivmaskin, bunden av samma ord. Slagen, av samma hammare. Men med en främmande, blick. En skrämmande blick, just för att den är främmande. Som om någon skulle råna min klädkammare, måla om min garderob, och ta mina kläder i självförsvar. Jag är inte unik, på något sätt. Det finns munkar och apor, i gränder, fulla och höga, eller låga med bränsle, som sitter på samma sätt som mig, med handen viftande efter samma tjej, kippande, med andan, efter samma luft.

Jag hoppas ni tycker om mig som den jag är. Jag svär, att jag är. Den här. Jag skriver bara vad som finns inuti, inte ens det. Tala om för mig. Jag skriver ner det, som flyger in i mig och inte ännu, fångats av känslor, eller stadgat sig, som en slags balans, i hur jag går, utan att vingla fram. Mina ord är bara där, som flyktmedel, för känslor som inte vågar ta mig i förvar. I min favör, är de alla syndare, men kärleksbarn. Jag skulle aldrig kunna klä mig i rollen, som någonting annat, än min egen räddare, i nöden, med livshanken, gnidande, över nästa punkt. Spänd, på varje stor bokstav. Nötande, skavd, och snart av. Om ingen ny mening, kommer dit och avlastar. Känslorna, som bara kommer för att ta något mer av mig, en vad dom ger. Som äter upp mig från insidan, just för att dom vet att insidan finns. Med saliv på spegeln, så ska jag leva mitt liv. Bland svett, i pannan. Blod från näsan. Tårar över kinderna, blodsprängda ögon, eller bara, blygt glänsande, och sår från rakbladen, munnen stängd, och minen mjuk, men förvirrad. Så ska jag leva mitt liv. Genom att undra vem jag är. Och när jag får reda på det, vad ska jag göra sen. Klä mig i en annan roll, bara för att döda det jag en gång blev.

It’ll be another ugly scene tonight, as we refuse to accept the obvious.