525. Louise, åhå.

Stack du in ett spjut i mitt bröst, eller sa du bara vad du var tvungen att säga.
Vad händer när vi når botten?

***

Är marken hård, eller är det bara mina skor som är slitna, trasade, min hud som fallit av, och mitt skelett, som blivit, skörare ändå?

***

Louise, åhå. Vad händer med oss två, när någon tar bilen in till stan, är det du som hoppar på och låter mig gå hela vägen, ensam? Kärlek på distans, jag önskar att jag var mer kär i dig. Och jag önskar att jag inte var kär i dig. Det handlar väl inte om det, jag orkar bara inte resa mig upp igen, för att ta sats, och kasta mig in, i ännu en brand, i ännu ett skyltfönster, ska jag offra mig själv och bli helt galen, av ångest, paranoia, svartsjuka, för någon som kanske inte är lika kär i mig, jag tar alltid över kärleken, jag gör alltid den till min, som jag alltid har gjort allt jag ser, alla blommor, vid vägens kant till mina, just genom att plocka dom, och sätta dom i mitt hår eller andras hår, som personliga gåvor, varje blad, från mina lungor, ni behöver inte ta mig på allvar, bara för att jag säger att jag älskar dig, behöver du inte, säga samma sak, strax efteråt, jag säger bara orden, för att vara snäll. Jag säger dom orden, för att jag tror på dom, enbart, när dom uttalas av mig, med samma stämma, som jag sagt ”jag älskar dig”, förut, men inte trott på att jag fanns, för jag är äldre nu, med sans och balans, jag är äldre nu, och jag säger orden för mig själv, för att jag tror på dom, enbart, när dom klingar ut i tystnaden, ut ur mitt rum, ut ur min spegelbild, på jakt, i flykt, på drift, efter någonting att hålla fast vid, någonting att fastna på, någonting att bry sig om.

***

Med mina tomma händer, slående mot dom som håller någonting.
Hur ska det bli, när jag fångar det jag vill ha, och alla andra,
börjar slå på mig?

***

Jag har bara blivit kära i tjejer för deras oskuldsfullhet, och kanske just i den.
Men varje gång, har jag sedan sprungit därifrån, i panik, som om jag var skyldig till något brott.

Det blir en annan hemsk scen i natt, när vi vägrar att se, vad som är uppenbart.