517. Vincent

Franz Kafkas dagböcker, kärlek, förströelse. Jag skelar, jag skelar, igenom den här världen av glänsande guld och stank av plast. It's all made of steel. It's all made of steel, ya know. Vimsar, vinglar, jag hoppar på tåget och hoppar av i farten, när tåget stannar kommer jag inte på det igen, det står still och det blir ett jävla liv, hur gick det, hur gick, hur gick vad då? Jag vill bara åka vidare! Det är inte kul, att vara här. Jag inser plötsligt att världen är mycket mindre än vad jag trott, dom sa det på nyheterna igår, jag kände igen några i ett nyhetsinslag där alla sa hur dåligt det var. Well, it's all made of steel, vad förväntar ni er? Min värld är full av ord, min värld är ett jävla hån, mot, hur dåligt man kan må. Hur bra kan man må, det frågar jag mig, egentligen. Hur bra kan man må utan att tänka alls, well, I guess, det är nog samma sak. Du tror du är lycklig och du är lycklig, det är vad du är lycklig för. Sade någon, sade, fucking, Arthur Lee. Det finns två sorters genier, dom som vet om sin storhet och skyltar med den, Arthur Lee, Phil Spector, Brian Wilson, och dom som bara sitter där, låtsas som om världen är någon annanstans, Bob Dylan, Kafka, Tom Waits. Jag vinglar genom stan, glömmer av saker, kostar mig själv, massa pengar i onödan, säger konstiga saker, säger ingenting alls, sitter där, på ett tåg och spiller öl, på alla andra som sitter bredvid, också sitter där men i alla fall är på väg någonstans. Ikväll, ska jag? Ikväll, ska jag på kräftskivan med alla vuxna barn? Eller ska jag sitta, här? Sitta här, med Kafka, Proust, Beckett, låg musik, M Ward, och tyna, verkligen, tyna bort, med en kopp te och kanske igenom den. Världen är klyven och jag håller yxan, någon klöv världen igår, jag såg det i ett nyhetsinslag, där står jag och hållar yxan, men det var inte jag, jag lovar, högt, och högre för varje gång: DET VAR INTE JAG. Men jag såg någon krympa den igår, världen, jag såg någon krympa världen igår, och jag såg han, stoppa ner den i bakfickan. Jag känner igen hans sätt att gå, jag känner igen hans sätt att stå på, jag känner igen hans kylskåpsdörr med magnetfält, där man kommer in till nya människor, och bara genom att kasta en hastig blick på kylskåpsdörren vet exakt vem hon eller han är. Det kanske står en lapp, "jag är sen", det kanske står, "hämta mig vid spårvagn nummer 7", det kanske står något felstavat och det kanske står något, väldigt stort: JAG ÄLSKAR DIG. En lapp skriven till sig själv, en lapp skriven i frustration för kärleken, den finns ju inte, om man inte hoppas på den, men ju längre in man kommer, när den stora kakan gnags, då hoppas man på att få mer, och mer, och mer, tills man till slut faller ner, och inte tror, på kärleken att den kan ta en dit man aldrig varit förut, det är inte sant, den kan bara stänga in en i ett hörn, jag sitter där, i hörnet och tittar ut, när alla andra håller hand i hand, skriver lappar i frustration, skriver: JAG ÄLSKAR DIG. Kom hit och ta mig nu, och Vincent, när din tid rinner ut, framför mig, vet du inte, om, att min tid rinner ut med dig?

***



"There may be mermaids under water
There may even be a man on the moon
Oh, but Vince your time is running out
I hope you get yourself together soon."

- M Ward