518. Bitterljuv ironi

Bilder på självömkan; för liten kille, i för stora jeans; för fulla drömmar i för tomma skal. Jag lärde mig gå, bara för att någon skulle, få se, mig, slås ner? Ramlar, i skiten. Ett slag, mot nästan ingenting, ett rum, bakom låst port. Är porten verkligen låst?

Bilder av självömkan, jag klistrar in alla, sida vid sida, blad efter blad, med klister, som aldrig rostar, och torkar in, men klister som flyter ut, och smälter, bladen, till en enda klump, av borgarklassens diskreta charm; en klump av asfalt; en klump av hån!

Bitterljuv ironi, jag sköljer ner den; med hembränd GIN, eller sväljer rent. Ingen trodde, det här om mig. Inte jag själv, trodde att jag skulle bli, just det här. På en bänk i stan, nu tror alla att jag inte kommer därifrån; men dom har fel.

Jag ska visa hur fel dom har.

Jag ska förstöra deras; bitterljuva leenden; deras stön; mot kall betong; jag ska förstöra deras upphöjda; ögonbryn; deras tal; om sund balans; jag ska riva ner; statyerna; med ett bultande; hjärta; jag ska sjunga om Kathleen; med ånga i mitt bröst; jag ska; jag ska; jag ska; OCH; jag ska låta lyckan bli min hämnd.

***

(Jag ska riva deras nummerlappar, i charketuri-disken, på Ica nära.)