519. AHA

Ingenting, läser, fullständig, tacksamhet. Innerlig, lust, att leva livet fullt ut. Jag kan börja nu, jag har redan knutit mina skor, jag har knutit mina skor extra hårt, den här gången, för den här gången ska jag lyckas, spränga det jag ser, med blodsprängda ögon, i bitar, så att någon förstår att människor är olika fina men om man bara försöker, förstå världen, och tänka, ens, några tankar om sig själv, och gatorna, upplysta promenadstråk, lyktor, och neonskyltar, om man tänker alls, så är man i alla fall medveten om platserna, dit tankarna aldrig går, och platserna, dit människors, händer, aldrig når, jag har knutit mina skor extra hårt, det är den 14:e augusti och jag har knutit mina skor extra hårt, för jag ska dansa ikväll, jag ska dansa till underbar musik, som jag i hela mitt liv, har dansat efter människor, som intresserat mig, och pappa, lämna mig inte, här, lämna mig, inte, jag har ingenting utan dig, lämna mig inte, jag dör, då, så ska jag dansa i natt till Tjajkovskis första pianokonsert, till Leonard Cohens, Famous blue raincoat, till The Clienteles, Rain, och till Tom Waits. Som om regnet, väntade på mig, varje droppe, med en egen min, slår ner på min kappa och säger, kom hit, och ta mig, men mina skor är våta, och jag har ingenting, annat, än pölarna jag försöker hoppa över, är det enda jag bryr mig om, och konstigt, nog, att apatin kunde slå så hårt, från ingenstans, jag måste läsa beat, för att börja leva igen.

Maskar, jag är trött på det här. Dra upp mig ur jorden jag är trött på det här.

Så satt jag, på historiens första kräftskiva, och mådde rätt så bra. Du vet, när man sitter i en folksamling, och han som sitter bredvid, i samma frisyr, enligt samma manér, med samma kläder och likadan skor, och han säger, hela sin livshistoria, och rensar en kräfta till, ur sitt skal, under tiden, flödar groggar och brännvin, om man vet att alla namn han säger, det är ju rätt, när han säger att Red house painters kanske är ett jättebra band, och han har ju rätt, men sen säger han någonting, som man inte förstår, och allt faller ihop, jag sitter där och tycker synd om honom, kanske tycker han synd om mig, kanske borde jag ångra vem jag är, när, jag sa att Tindersticks är ett band att gräva ner sig i, som en mask, i ett hål, som ett fågel på sin ledning, har jag försökt, har jag sökt mina sätt, att bli fri.

Och alla roliga hattar, såg verkligen patetiska ut. Där satt vi, några över 30 år, en psykolog, och jag, föräldrar med barn, hur kom jag dit? Vi satt där och dom frågade mig, om vem jag var, vet dom inte att jag skämtade om allting, dom sa, jobbar du fortfarande på högstadiet, och jag sa, JA, på sommarlovet, och dom stirrade, sa, AHA, och jag sa, nej, det är väl klart att jag inte jobbar där när dom har sommarlov, så stirrade dom, och jag stirrade rakt in i deras stirrande ögon, som gapande gap, dom stirrade, och sa, AHA, och jag sa, okej.

När jag tittade åt vänster, alla lite fullare än förut, en kvinna på andra sidan, berättade sin barndom, om mördarsniglar, som, i'm in love with the world, genom ett par mördarsniglars ögon, jag såg en scen ur Simpsons spela upp, för min kompis såg ut precis som Homer, och på andra sidan satt hon och mördarsniglarna och hon berättade, nästan överdrivet, pedagogiskt, om hur man ska döda dom, jävlarna, spätta dom, göra soppa av dom och se hur det löddrar, tända eld på dom, koka dom, göra soppa av dom, och äta, vid sidan satt alla tysta, och harklade sig, för hur otäckt det måste vara, mitt emot satt Homer, min Homer, och skrattade så att väggarna dallrade, hårt, och jag tänkte på den gubben som var med i lokaltidningen för att han hade uppfunnit en snigeldödare, bara en eker på sin cykel där han trädde på sniglarna och sa, mitt rekord, är, 54 sniglar på samma eker, men jag sa ingenting, för alla andra, skulle ha sagt, AHA, och jag skulle sagt, okej.