597. Brödbiten

Jag ska förklara det här i termer som ord kan nå, jag själv förstå, och ändå känna med:

Jag sitter på en parkbänk, det är sommar, bredvid sitter en gammal tant som inte kan gå. Hon har suttit där i tre dagar, och tigger mat med en utsträckt hand. Jag lägger en brödbit i hennes hand, korsar vägen och köper en limpa bröd. Säger att allt ska bli okay. När jag kommer tillbaka ligger damen ner över hela bänken och när jag kommer närmare ser jag att damen är död. Jag ringer ambulansen, ambulansen kommer, åker därifrån och jag tar bussen in till stan, gör några ärenden och åker hem. Två veckor senare får jag ett telefonsamtal, det är polisen. En kvart senare knackar polisen på min dörr, tar på mig handbojor, och förklarar att jag är arresterad, till förhör. Jag frågar varför, dom säger att någon har förgiftat henne. Jag berättar, och senare samma dag delgives jag misstanke om förhör. Det har alltså framkommit att brödbiten jag bjöd henne på var förgiftad. Så där sitter jag. Tänker, tänker, tänker. Och kommer på att brödbiten jag gav henne var dränkt i råttgift, samma råttgift jag skulle lägga vid husgrunden när jag gick ut, och vidare till stan. Men just när jag låste dörren och höll brödbiten i min hand, kom en granne förbi och jag höll nyckeln i ena handen, väskan under armen, och brödbiten i den andra, så jag stoppade brödbiten i fickan för att kunna hälsa på grannen med hel hand. Sen glömde jag att lägga ut brödbiten, och inte förrän jag kollade i fickorna efter någon chokladbit att ge tanten på bänken, i all välvilja, kände jag brödbiten, och i all iver gav jag den till henne.

Jag gillar inte grannen jag hälsade på. Jag hälsade för att vara artig. Jag brukar inte ge pengar till tiggare. Jag gav brödbiten för att jag tyckte synd om henne. Nu har min artighet, och medkänsla, satt mig bakom galler i 15 år. Och ingen känner till min artighet, min medkänsla, mitt öde. Jag är ensam. Jag är ensam. Jag är ensam att jag kan dö.