594. Maldorors sånger

Bekymrad men maktlös.

Min förmåga att suga ord,
Kommer alltid stå i relation,
Till min oförmåga, att
Spotta dom ut.

***

Om ni skulle se mig, jag tror ni skulle se mig som en slöja, i svart tyg, varifrån det inte gick att bedöma om den hängde i en snara från himmelen, eller satt på en påle i marken, och där man bara såg den, farande, svävande, i vindens hastighet, en kappa, som kamouflerades i mörkret och syntes under lyktstolparnas sken, så att när man såg den, lätt kunde få för sig att den färdades i en oändlig hastighet. Rörde sig, bort, lika snabbt som ljuset. Men det är fel, ni vet bara inte hur hårt jag kämpar för att somna in, hur hårt jag kämpar för att stiga upp på morgonen.

***

Det är porträttet över ett 60-tal som sprang runt sig själva, varvade tiden, och sa, hur ska vi bekämpa tiden, om inte med rörelse, rörelse, rörelse. Det är porträtt för det där, som om den satt som skavda, väderbitna, affischer, nästan sönderblåsta, regnmatta, upptejpade på elskåp och lyktstolpar, som en slags, tipspromenad! En tipspromenad där man ska titta in i blicken 13 gånger och skriva 1, X, 2, efter hur man känner sig.

***

När mamma är med sin mamma höjer hon alltid rösten två snäpp, och snabbar sig i allt hon gör, som om hon försöker bevisa att hon är en duktig dotter, att vara stolt över. När jag är med min mamma, sänker jag rösten, så att jag mumlar och ingen hör, släpar benen efter mig, som för att sätta henne på prov, och titta om hon tycker om hon kallar mig för son ändå.

***

Jag sitter kuvad,
Hamrar tangenterna mot marken.
Skavar, borstar, trycker.
Dom som skrattar högst,
Kommer alltid att skratta,
Åt dom som inte skrattar alls.
Jag skrattar i självförsvar.

***

Funderingar om Bukowski igår: För mycket stil, för mycket rädsla, för mycket attityd, som om han med varje ord försöker bygga upp någon slags fasad utåt. Hur tuff han är, han är liten som ett barn. Han är en djävul. Ett svin. Som om han kör vidare på den stilen, och låter masken bära honom, orden bära den han var istället, för att försöka bära orden själv. För mycket vin, för mycket livsstil, och för lite undran, för små tankar. Ändå, ren kärlek, ändå, starkt, ändå en hjälte som få andra, när han skriver om folket på gatan, när han vrider sitt perspektiv, till att tala genom flaskor av vin, cigarrök och trasiga själar, för små källarutrymmen, och det simpla livet. Med knytnäveslag, och tomma blickar.

***

Söker efter någonting,
Att söka efter.
Någonting att hålla i,
Som handtagen, till kamerastativ.
Titta på mig,
Jag tittar på vatten,
Påminner mig om,
Basketspelaren som sa,
Alla kollar hit.

Så säg mig,
Vart ruvar änkorna,
Sina ägg,
Vart bygger ensamma starar,
Sina bon?
Vart slår sig sparvarna,
Till ro?
Dom förståndshandikappade,
Blåhakarna,
Vem sjunger för dom?

På en äng, där bina surrar,
Och kossor betar.
Står kolibri, efter kolibri,
På rad, och sjunger,
Varsin låt, till alla dom.

***

Jag ska begrava dig, med tron på att du är fin.
Jag ska begrava dig, med lögnen om att änglar flyger över oss.
Jag ska döda dig, dräpa dig, i en Musse Pigg-dräkt, och ett Ronald McDonald-flin,
Så att jag på gravstenen, kan skriva,
Här störtade en ängel, men i hennes tomrum, flyger jag.

Jag ska klättra det högsta trädet, för att plocka ner orden, som hänger där,
Gröna löv, vissnar, till brunt.
Som jag klättrar längst upp i kronan, när frukterna hänger nedanför.
Blir jag till slut rädd, livrädd, för att ramla ner.
Så hjälp mig, hjälp mig, att hitta en gren att knyta gungan i.
Ta emot mig om jag faller ner.

Med fruktan för lärare,
Blir lärdomen en fiende.
Med pekpinnar som gevärsmynningar,
Blir allt som finns kvar,
Förakt och hat.

I Maldorors sånger, finns feta fingeravtryck,
Av sperma, i droppar,
Saliv och choklad.
Sidorna sitter ihop,
Kaffefläckar,
Och smör.
Maldorors sånger, är en galen bok.
Jag vill inte ens tänka på vem som har läst den innan mig.

Det finns en lägenhet i stan,
Där persiennerna alltid är nerdragna.
I kylen står öl.
Och på TV:n rullar Bergman-film.

Du sa, det är konstigt, att fina ord, hänger från träden,
Jag klättrade längst upp, för att plocka ner några till dig.
Men förstod inte att frukterna, hänger på grenar nedanför.
Så hjälp mig ner, så hjälp mig ner.

Jag ska döda dig med drömmarna,
Som vi dött förut i fantasin,
Jag ska döda dig med förhoppningar,
Hellre än att se oss dö ut,
I sanningen, offrade,
Som två svarta får.

***

Jag sa, mormor erkänn att grape-juicen smakade piss! Och hon svarade, nej, men jo, ja visst kan jag väl erkänna att grape-juicen hade smak.

***

Idag är jag stark. Jag kickar bollen och kickade över tusen, på bara ett försök. Jag nickade bollen och slog rekord. Jag säger till morsan vad jag tycker och tänker, jag hälsar på folk i stan, med ena handen, och går därifrån som en vinnare. Jag säger, jag är grym, jag är grym, jag är grym, jag är grym, tills mormor, morsans kille, och morsan börjar skratta. Jag skruvar skruvar ur garderobsdörrar och ställer mig upp med skruvmejseln i ena handen och den andra handen utsträckt rakt framåt mot dom, som om; erkänn nu, jag säger, alla skruvar borta, och ni hann inte ens blinka med ögonen, mormor jag säger; jag hann, jag säger, okay, blinka igen, och hon blinkar och jag säger, titta bort mot garderobsdörrarna så kan du ge fan på att jag hann skruva in skruvarna igen, och hon tittar bort, och vi skrattar, och jag bryr mig inte särskilt mycket, känner mig bara instängd, vi dricker te runt samma bord och pratar om Indien, Zlatan, och bekantas liv, jag orkar inte, är för rastlös för att sitta still och börjar prata om nobelpriset i litteratur, idag sa en kompis att hon borde ha fått det bara för att hon sålde många böcker, jag sa, Hemingway fick ju inte det på över 10 år för att han ansågs för populär, vi snackar om en kompis på väg att flytta från Boden till Vimmerby, för att spela andramålvakt i ett division 2-lag. Vad i helvete? Men jag är stark, min blicka borrar igenom allt som rör sig, och jag försöker fånga det, röker en cigarett, tar en kopp te, kvällen är ung, och jag lyssnar på Khonnor, igen, igen, igen. Jag dricker svart kaffe utan mjölk, jag röker cigaretterna utan att blåsa ut luften först. Idag är jag stark, idag är jag stark. Jag läser Céline och Becketts Molloy, jag är stark, idag är jag stark. Jag ska läsa TS Eliot nu. Idag är jag stark. Nu kom morsans kille och frågade om jag kunde såga ut en garderobsgavel, och jag känner han fortfarande för lite för att kunna säga nej, så jag sprängs av ilska när jag ställer mig där, trots att han med all vänlighet säger, är det okay? Och av välmening verkar vilja få bort mig från datorn, i min mörka vrå i sovrummet där jag sitter och slösar bort mitt liv, tycker väl han, så jag tar upp sågen och han undervisar mig, jag säger här är taggarna – jag sågar nu! Och han förklarar vart jag ska ha benen, hur jag ska stå, och rikta armarna, för helvete, för helvete, tänker jag, och tar sågen, sågar allt vad jag har, helt rakt, så att salivet sprutar, stönar som en tennisspelare och ställer ifrån mig brädan, klart, och han pekar, titta, där har du en till, och skrattar, så där så att man inte kan annat än att skratta med, för det hade varit dissigt annars, och jag skrattar med, säger, let’s do it, och sågar med samma frenesi, samma jävla kraft, sönder brädan som om jag ville döda den, fortfarande helt rakt och han säger, bra, och jag kan inte med, annat, än att fråga, en bräda till? Och han säger nej, och jag tänker på min andra pappa, som fortfarande ligger på sjukhuset, men som har blivit mycket bättre sen sist, och jag tänker, att jag har aldrig sågat en enda bräda för honom, och kan inte annat än att känna dåligt samvete för det, och plötsligt är jag inte alls lika stark, längre. Hej då, hej då.

***

Nya paint-målningar som kommer upp i tankarna och bara måste målas ner, det börjar med ett citat, sen tänker jag hur det ska se ut. Det är ingenting märkvärdigt alls, om det var någon som trodde det. Kollar runt på bloggarna i stan, som om, nu ska jag läsa Andetagslängtan, och kanske dö, eller inte dö, håller på med fem filmmanus samtidigt, som borde skrivas NU, i natt kommer bli en lång natt.

***

Allt i min hjärna är en storm,
Jag vet inte hur jag ska ta mig ut.
Pennan lindad som ett bandage,
Runt kroppen.
Pappret fortfarande blankt.
Rädslan för att dö,
Till den paniska jakten,
Efter någonting att leva för.
Som om tiden höll på att rinna ut.

***

Erotik på lös grund,
När du blev, igår,
Somnade jag om igen.
Sverige skickar ett reningsverk.
Till New Orleans.
Ett skepp kommer lastat,
Med ensamhetens tyngd,
Rakt in i min böjda rygg.
Slå inte så hårt,
Kom ihåg,
Jag är bara ett barn.
Fortfarande.
När fick du så mycket skinn,
Att du kunde nästla in mig,
Däri, men
Dina skyddande vingar,
Funkar inte till att flyga med.
Ett vakum, en dröm,
Älskling,
Förvirringen är nästan som ett hån,
Jag står i spegeln
Av självförakt,
Svär över att jag blev sån här.
Som spindeln i sitt
Spindelnät;
Kan vinden så kan väl jag.
Blåsa saker omkull.
Jag håller avstånd, även
Till mina egna nävar,
Tänk om dom skapar något,
Jag inte kan förstå.
Ska jag stå och förklara,
För alla vad det är.
Kan inte, kan inte,
Tänk om dom gör gester,
Jag är jag.
Vet inte vem jag är.
Vet inte vad jag talar om.
Förtär mina naglar,
I gammal smuts,
En kvinna på bussen säger,
Att nu är allting över.
Det är slut med det här,
Vi kanske dör imon.
Eller lever kvar.

***

Maldorors sånger, författare
Lautremaount.
Farscinerad av sex.
Inte av sex i sig,
men fäst,
beroende,
av att väcka uppseende!
Som Tom Green gör sina skämt.
Så skrev Lautremaount sångerna,
Maldorors.
En tystnad.
Som Terantologen skrev om Pyret och morfar,
så sjöng Maldoror en sista vers.