591. Lampan tänds. Lampan släcks.

Svälj törsten, mina ben, i deras gravar, kindbenen töjda ut. Jag tvättar mina händer i läskeblask, jag rakar mig med nagelband. I skärvorna av spegeln, finns vardagens diskreta charm. Bland damm, och instängd luft, står en gammal man och predikar, REINKARNATION. Jag vet den är här; titta på mig, jag tittar på vatten, påminner mig om basketspelaren som säger: alla tittar hit! Med hunger, en svulten strupe, magen är aldrig större, än det ögonen ser. Tankarna aldrig mer överlägsna, än vad dom bygger upp. Idéerna aldrig större, än underkastelsen, till sina verk, de arbetande händerna med blåsor, aldrig starkare; aldrig modigare; än uppvaknandet, från drömmarna om den svaga, killen, i en spegelbild, som en främling, på en främmande planet ringer väcklarklockan för mig, lever jag? Men orden, är lika små, mindre, lättare, än svärtarns tyngd, osynliga, mot det som kommer efteråt, som tenoren, måste bikta sig till tystnaden, och försvinna, med bröstet sjunket in. Mot revbenen, ryggen böjd, och orden är aldrig större än vad dom lämnar utanför. Jag hänger upp mitt liv på en krok i ett charketuri, jag hänger upp en snara i mitt rum för att veta att jag finns, en krok genom varje bröstvårta, huden färgad röd, blod drypande, som svetten skvätte den gången i 8:an när jag vann 5km över alla 9:or, och blev skolans enda kenyan. Det är på riktigt nu, det är på riktigt nu, jag hänger inte där för att blotta mig, ni kan köpa mig, jag är inte gratis, men om du ger mig en varsam blick, vi kan diskutera priset och du kan få mig för reapris, packa ner mig i en blåspräcklig plastkasse, till att ligga och trycka med, varor från Lidl; försöka hitta någonting vettigt att snacka om. Hur var det i Tyskland, eller du kanske inte var där? Ens. En nummerlapp, och ett stycke kött, en nummerlapp, några skivor, när ska någon titta på mig, säga, jag vill ha 65kg människokött, strimlat för hand, strimlad biff, nej, sälj mig inte till honom! Sälj mig inte dit. Dom kommer lägga mig i ugnen och genom fönstret, kan jag se hur han knullar sin brud i fåtöljen, lockar ut barnen till stan, för att köpa godis, dom köper sprit för pengarna, dom köper sprit för pengarna, sälj mig inte dit! Sälj mig inte dit, om jag fortfarande hade haft förmågan att tala.

Dom sa, du har dopat dig, jag sa, jag ville inte ens vinna loppet, men ni sprang för långsamt.

Snygga folk klistras upp på reklampelare. Lyckliga människor zoomas in. Folk blir kära i filmstjärnor. Små pojkar onanerar till porrmagasin. Och ingen tvekar någonsin på att kärleken finns.

***

Jag ska gräva ner mig i Rimbaud. Och inte komma upp igen förrän någon kallar mitt namn. Jag ska svälja TS Eliot i ett enda tugg och klistra upp Franz Kafka över sängen. På en bild där han stirrar, som om han säger: varför sover du? Jag ska inte sova. Allt är en kamp för att få orden att träffa rätt, varje mening att dra gemensamt, samma vagn, samma släde, och på den släden sitter jag, försöker styra; som jockeyn på en häst, försöker göra orden till mina, mig själv till sanningen, verkligheten till min, och segerkransen till en trofé, en bro över två pölar, en bräda från mittrefugen till trottoarkanten, en segerkrans som jag kan visa mina barn och säga, titta här, mitt liv var inte bara misär. Men först försöker jag vinna den. Det är därför jag sitter, det är rätt så uppenbart.

Om ni ser mig, säg hallå. Om ni ser mig, säg hej då.

***

Ni klagar,
När vi har hittat guldet,
Så är det för tungt att bära.
Vi bröt av en ådra,
Drog och drog,
Men det visade sig vara,
En hel aveny.
Allé av bruna löv,
Små pojkar i skoluniform,
Sparkande små stenar,
Framför sig.
Snart inga stenar kvar,
I allén.

***

Solen har gått ner,
Alla andra har gått hem,
Dom håller varandra i handen,
När ingen ser.
Låser dörrarna efter sig.
Det regnar hagel,
Det regnar lik.

***

Jag kan inte låta bli att tycka,
Det var rätt åt dom,
Det var rätt åt New Orleans!
Dom som predikade guds makt,
Och förtroende, till kaos,
Och obalans.
Nu sitter dom där, och letar
Efter bibelcitat med postadresser,
Och där ska en ny Messias stå.
Gamla testamentet ligger i grumligt vatten.
Det fanns inga orkaner,
På Moses tid.
Det var rätt åt USA.
Ibland kan man tycka så.

***

Jag drunknar i sakerna jag måste göra.
Och vaknar, mitt i.
En öken. Varje morgon vaknar jag.
Av att någon häller vatten över mig.
Jag är ju torr, jag är ju torr.
Men har just drunknat i sakerna jag måste göra.
En gång till.

***

Vem ska visa att kärleken inte finns.
Jag är så trött på att bevisa saker.
Titta på mig, titta på mig,
Jag tittar på min egen spegelbild.
Är inte det bevis nog?
Räcker inte det?

***

Fyllan tog dom flesta,
Kvar blev bara dom bästa.
Morfar är död. Morfar dog.
Men jag bryr mig inte.
Morsan säger att det är för att jag dricker
För mycket alkohol.
Fel, fel, fel.
Morfar drack inte mycket nog,
Att visa vem han var.
Den dyraste kistan,
Är en helvetes massa alkohol.
Varför inte bara dränka han i sprit?
En spritfontän.
Jag hade bokstavligen,
Slickat hans röv,
Efter några droppar till.
Och sen dragit vidare till en hipp rockklubb,
Dit morfar aldrig skulle kommit in.
För fet, för fet.
Och kanske därför,
Går jag dit.
Och firar att jag fortfarande;
LEVER!

***

Vi behöver döda föremål för att visa att vi lever. Men till slut så dödar föremålen oss. Tårar, sena mobilsamtal, fylla. Hångel, slagsmål. BORN ON A TRAIN av The ARCADE FIRE är en BRA LÅT. Vem skriver alla löpsedlar? Kan dom inte skriva sånt. Vi dör ju i gyttjan, varje dag. Vad är det för nytt med det? En orkan och en tsunami, nu blir döden plagiat, och inte ett konstsätt i sig. Ingen uttrycksform, ingenting, särskilt, kreativt. Bättre var det på den unge Werthes tid. Det regnar paddor, det regnar svin. Vem kom på alla sätt att döda? En massmördare i Sibirien eller en amerikansk president. Gissa själv, jag räknar till tre. Sen släpper jag bomben för en ny värld, det är ett lakan som sträcker sig ut över världen. Och på det, står poesi, som varelser från yttre rymden kladdat dit; dom säger att vi ser konstiga ut! Jag har aldrig sagt att jag ser bra ut, och ställer mig på lakanet, ensam kvar, dog dom? Alla dog. Dom drunknade i sin egen spegelbild, grät, och gick därifrån. Jag står på lakanet, ensam, kvar, och gör den internationella sjöräddnings signalen, som Freddie i Robinson lär ut, till dom som inte vet, när man är i nöd, och dom som tror, att dom alltid är det, dom; som; dom står och flaxar nödsignaler framför spegeln nu, på rad, i tystnaden, bryts av, enbart av hjärtats klapp, flås och stön, dom flaxar, och tänker; kom hit, kom hit, för jag dör snart, men det är svårt att rädda dom; som inte vänder sig om.

***

Lampan tänds. Lampan släcks.
Lampan tänds. Lampan släcks.
Jag känner mig som hönsen,
På en hönsgård.
Instängd i en liten bur, med en lampa över. *
Som tänds för en soluppgång,
Och släcks som en solnedgång,
Åtta gånger i veckan,
Så att hönsen ska värpa ett ägg till.
Min lampa tänds varje minut.
Och släcks som ett solstillestånd,
Någonstans i hjärnan.
För alltid när jag blundar,
Tänds lampan igen.
Men när jag tittar igen,
Finns ingen där.
Men mörker, mörker,
Och konturerna av en,
Man som famlar i mörkret,
Efter någonting att värpa fram,
Jag försöker hitta,
Tändstickor, och värmeljus.

(* Ali G’s ukrainare hade kunnat ha sitt skrivbord där.)

***

Jag skulle vara rik om jag fick bo under hyllorna på ett bibliotek.

***

Köpt hittills: James Joyce – Porträtt av konstnären som ung. James Joyce är Irlands Strindberg. Med vilka knytnävar skrev han sina ord, och på vars bröst, som duvor på en bronsstaty, på ett öde torg, sitter inte bara jag, men hela mänsklighetens, rätt till att blöda, och sårbarhetens rätt till lidande. Det är inte på skämt, det är inte på skämt, för James Joyce var där. Bronsstatyn är inte på skämt, och genom att röra den, bevisar vi, också vi, och bara så, att vi finns. På riktigt. Lever vi.

***

Jag hänger upp snaran i rummet, för att veta att jag lever. Konfronterar döden, bara så kan jag lära känna mig till. Försöker skriva avskedsbrev, till anhöriga, men hittar inte ord, bara genom oförmågan hålls jag kvar, inte för att det är värt att leva; lida, utstå; men för att det inte är värt att dö, utan någonting att lämna efter sig. Det är ju som att stå på Idol, audition, och säga, jag är nervös, vart är dörren, toaletten, så kan jag spy. Inför stor publik, är sånt bara patetiskt, inför flickor med blommor i sina hår, är det för mänskligt, med killar som gråter, dom vill ju ha posters med dollarflin. Killar vill ha någon att hålla om. Så i min oförmåga att hitta ord, till ett attest, en biografi, mitt liv, lever jag en dag till; med oförmågan i ena handen; och den andra; darrande, vibrerande, stötande mot pappret, orden träffar den, men stannar aldrig kvar, guldet har fagrat till sand, bläcket börjar ta slut, men fingrarna håller stenhårt kvar, krampaktigt, nästan, dåraktigt, för tappar jag taget, den handen; med svett; kommer den andra, med kyla; över och dödar skär av den, med en mora kniv, dödar den; och jag kommer aldrig hitta någonting att skriva om, någonting, jag ens kan skriva ner, det är ju bara blod; och i ordens frånvaro; aldrig hitta vägen ut; ett sätt att dö på, som ett sätt att leva kvar, blir fast i misären, där oförmågan blir min enda vän, och en vän, just för att den äger mig, en vän, som äger mig, men hatar mig för att jag stannar kvar, en vän, en vän, en jävla vän.