622. På golvet ligger moster Agda

På hyllor staplas bok efter bok, sorteras, ställs in i bokstavsordning. Så att en bok om mord hamnar bredvid en bok om hur man lär spädbarn att gå. Rätt så komiskt, rätt så tragiskt, livet är så, och såna är vi, sorterar in allting i olika kolumner, tänker snart inte längre på om det passar in. Stycken, skär upp, meningar, klistra in, ord för ord, och slå tärningen, för ett annat liv, par i damer, en flopp utan klädda kort. Fåtöljen står vriden, mot den öppna spisen. Den öppna dörren svingar på vid glänt, en främling kommer in med alla mordvapen, håller upp dom som en försäljare, och frågar sedan hur vi vill dö. I rummet bredvid lär mostern min spädbarnet hur man gör när man går. Han dödar en efter en och jag ber honom döda mig sist, för det är ett tv-program på kanal 5 som jag väntat länge på att få se. Efter det så bad jag om att få skriva ett avskedsbrev och detta avskedsbrev det skriver jag nu. Han väntar tåligt precis bredvid mig, vi har snackat om konst och litteratur. På golvet ligger moster Agda, badande i sin egen pöl. I famnen ligger spädbarnet, och över dom ligger nu försäljaren. Hon är snygg, men ändå. Det är väl ingenting att satsa på, i alla fall inte nu. Undrar om han kommer göra samma sak med mig. Spädbarnet får sig också ett skjut, kvider fortfarande, och galopperar iväg med ögonen, kanske ändå spädbarnet inte är dött, det sitter en kniv genom ryggen, så försäljaren hämtar ännu en kniv, skär ett snitt i halsen, och hugger nu in kniv så att den blir sittande i tinningen. Som en häst skenar iväg, ligger min fru och vevar med armarna. Några ord, om att inte dö, sen får hon ett svärd genom revbenen. Vaknar nog aldrig igen. Om jag ändå skulle passa på, en sista gång. Vågar inte fråga försäljaren om lov, ännu en gång. Eller vågar och vågar, men måste skriva färdigt avskedsbrevet nu. Han kommer väl bränna det ändå. Kan inte hata försäljaren, han är bara brickan i ett spel. Jag spelade det en gång, men åkte ut på par i knekt. Vädret är fint, farbror John ringde ikväll och bjöd ut oss på middag imon, han skulle laga revbensspjäll med ris. Min älsklingsrätt. Lampan lyser på halvfart, jag sk……

Låt mig vara, låt mig vara, låt mig skriva klart!

Hej då.

***

Välklädda juriststudenter går in på klubbarna, bältet spänt, midjan höjd, till armhålorna, välkammade, och kan aldrig släppa taget om sina mobiltelefoner. En pik i deras atmosfär, la, la, la. Jag skickar ett SMS och alla plockar upp sina mobiler i hopp, om att det ska vara dom som har fått det. Nej, det är hon som står bredvid. Ni tittar nu, ni tittar nu.

***

Ni vet tjejer, en del tjejer, dom älskar aldrig någonting annat än sina liv. Och dom är tillsammans med killar bara för att dom ska fylla lyckan i deras pussel, som en sista pusselbit. Men dom vill vara lyckliga, som lyckade individer. Man lär aldrig känna dom. Man lär bara känna deras liv, och så sitter man där bredvid när dom ringer alla telefonsamtal, och hoppas på att det blir bättre snart. Hoppas på att få spela en roll som betyder någonting, hoppas på att få bjuda in dom över till sitt eget liv. Det händer inte. Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med en sån tjej. Det är inte kärlek, det är plikter, förväntningar, förhoppningar, om att man ska vara en docka som rör sig, och till sist blir en bra farsa till deras barn, DERAS barn, som dom fostrar upp till att bli som dom. Och så är man fast i en fälla, och sitter bredvid, hela livet, sitter bredvid.