635. Ensam med frågorna

Alla bara dör,
Det känns nästan,
Oförskämt att fortfarande,
Vara vid liv.

Dom dödar tvåbarnsmammor,
På löpande band,
Små oskyldiga barn,
Dödar dom med kniv.

Varför dödar ni inte mig,
Och låter dom,
Få vara i fred.
Lyckliga, och underbara.

Ett yxhygg i ryggen,
Jag behöver inte veta vilka ni är.
En kniv genom strupen,
Sen, svälj min misär.

Ett hål genom tinningen,
Mer eller mindre.
Spelar ingen större roll.
Men en svartsjuk blick,
Och kärlek från fel håll,
Kan lösa alla mord,
Säger dom,
Som har koll.

Fyll min kopp med arsenik.
Planera flyktvägen,
Platsen att begrava mitt lik.
Ingen kommer ta er,
För det här,
För visst får jag komplimanger,
Och fina SMS att svara på,
Men ingen har ändå,
Varit riktigt kär.
I allt det här,
Från fel håll,
Aldrig kär i den jag är.

Ett skott i bakhuvudet,
En stöt just när hjärtat slår,
Jag har inget speciellt,
Ömsedigt, värt, alls, att leva för,
För visst kan jag älska,
Ibland dom som går,
Men hur ska jag någonsin,
Kunna leva kvar.
När alla andra dör,
Och lämnar mig som en skyldig,
Gärningsman,
Ensam med frågorna,
Och utan svar.