663. Dagens låt: Bob Dylan - Like a rolling stone

Vart börjar man liksom. Jag kommer bara ihåg den som ett hån, som någonting att vara rädd för. Farsan sa alltid att Bob Dylan var sur och gnällig och när jag var inte ens 10 år och hörde två såna ord i samma mening så skapades en Hitler-bild och jag undrade vem det var, som Adolf Hitler alltid ådragit sig mer tankar än Martin Luther King, och en gång när farsan skulle fylla år gick jag och min syrra i stan och vi skulle köpa en present till farsan, och jag tog upp Dylan-skivan och visste inte hur det lät, alls, men köpte den ändå och farsan kollade på skivan ungefär som om det var Usama Bin Laden. Och han lyssnade nog aldrig på den. Och jag tog den till mitt rum och läste texthäftet av Lennart Persson tror jag, och där, där, där, stod det om hur ursinnig Like a rolling stone var och när jag hörde den första gången visste jag att den borde vara ursinnig och fucking A… den blåste inte skallen av mig. Jag satt bara där. Det var bara några år senare som den verkligen blåste skallen av mig. Jag hade träffat en tjej och hon var störd och jag var kär bara för att hon var så söt men hon brydde sig bara om sig själv och jag tittade på henne när hon sminkade sig innan hon gick till skolan, rättade åt sin frisyr, ungefär som om det var en bal på slottet och åmade sig för en bula i pannan som hon trodde stack ut flera meter och jag övertalade henne att den inte syntes. Och ingenting hände, vi var bästa kompisar i hela gymnasiet, och sen sågs vi inte på skitlänge. Men en dag såg jag henne genom Bob Dylans vilda, ursinniga, stämma, när han skriker HOW DOES IT FEEL? Ungefär som om han tänkte dränka hela stativet med saliv, ungefär som om hela världen brann och det kan lika gärna kvitta nu, så fuck you, så fuck you, och jag såg min gamla bästis på andra sidan gatan, ett piano lossnade från högsta våningen och föll ner där hon stod, och det är rätt så tragiskt och magiskt att sista gången jag såg henne så fick hon ett 2 tons piano över sig, och stenen rullade därifrån. Och jag har lyssnat på repeat sen dess och hennes död har blivit en konst i sig. Jag har lyssnat på repeat för jag har ingenting bättre för mig, ingenting annat än vrede, ilska, och inledningen på Like a rolling stone är fortfarande bland det starkaste jag har hört, det mest omtumlande jag har varit med om; ALLT. ALLT. ALLT. Så vad finns kvar, och ska vi stanna kvar och städa upp skiten som alla andra lämnade efter sig? Ska vi lägga hennes kropp i en kista eller låta den ruttna fast i asfalten, ligga kvar, precis där den ligger, och lyssna på Like a rolling stone en gång till.