1027. James Joyce

Vaken, fortfarande vaken. Nästlad in i nattens mörker, som en ofött barn i magen. Sitter och läser James Joyce.

Sitter med ryggen böjd och benen utrsträckta, darrande med blicken som om det var ett krig; med krigare framför ögonen och kanske kommer någon se mig.

Speglar mitt ansikte mot fönsterrutan och snön virvlar långsamt ner, i snöflingor, snöflingor som sett likadana ut i hundra tusen år och dom verkar inte märka att jag tittar; kanske märker dom, utan att bry sig.

Det måste ha varit många som mig, innan det här, innan idag.

Hallå, hör ni mig?

Orden fyller mig. Haha, vilken tragedi!

Vi pratade om Kant idag och jag lärde mig att hela världen finns inuti oss, som små och stora tankar, efter hur vi tror oss veta, men inte förstå, så ska jag lägga mig ner och låta tiden gå: gå: gå: jag behöver inte dig!