1024. Kafka. Kafka.

Dagar som denna...

Jag vet inte, jag är bara fast.
Jag är fast i massa tankar och vet inte hur man ska få ner dom i ord.

På Spinoza verkar det som att den enda friheten vi har, är friheten att välja mellan två deterministiska system.
Vi kan välja känslorna.
Och vi kan välja den andra vägen.
Den andra vägen är bättre.
Och jag vet inte.
Den andra vägen är säkert bättre.
Men jag vet inte.
Jag vet inte hur man gör.

Locke pratar om identiteten.
Han säger att den enda identiten är vårt medvetande.
Vad vi är medvetna om.
Och vi är samma människa som igår, endast om vi kommer ihåg vad vi upplevde igår.

Jag ska komma på en jättebra teori om sånt.
Om att vi bara är våra tankar.
Vi bara är vad vi tänker på.
Men vad vi tänker på är vad andra tänker om oss.
Och jag vet att sanningen finns någonstans inuti Boris Mikhailovs ord.
När han sa;
titta på mig, jag tittar på vatten.
Men hur ska jag bevisa det med ord.

Annars då?
Bara Kafka.
Kafka. Kafka.
Om jag förstår andra bara genom att tycka mig minnas att jag var där själv.
Förnimmas.
Så är jag kanske Kafka.
Men till vilken nytta.
Kafka var knappast mig och om han inte var det,
så finns det ingen plats över.
Inget utrymme.
Inget jag!

Haha.

Och kunskap om kunskapen är det enda vi har.
Så är tankarna om vem jag är.
Mitt enda jag.