1022. Cyklar

Cyklar.
Cyklar.
Tusentals av cyklar.
Gröna cyklar.
Röda cyklar. Eller vad var det Bukowski skrev.
Han skrev väl något sådant.
En cykel med punka drar jag längs fasaderna och kastar mig ut i vägen för att bilarna ska stanna.
Och dom stannar.
Så jag finns väl.
Identitet, vad är det?
Titta på mig jag tittar på vatten.
Så hade Locke en del intressanta teorier.
Folk utan stil passerar förbi.
Folkskygga.
Som djur på flykt.
Och man hör när dom pratar.
Att dom är utanför.
Inte för vilka ord dom använder.
Nej, nej.
Men deras gälla röst; som hela tiden verkar skrika;
ett desperat skrik;
Släpp in mig! Släpp in mig!
Cyklar.
Cyklar. Så blir allt jag ser, några författares ord.
Till att jag ser författarna ligga där.
Bukowski ligga bakfull och utslagen på en utriven sida ur Postverket.
Ta en siesta på rasten.
Ta en öl.
Några till.
Och bara genom att se sånt där, kan jag läsa böckerna.
Och bara genom att läsa böckerna kan jag se.
Så tänkte jag på;
Kafka.
Kant.
Och Proust idag.
Och gick hela vägen till föreläsningen och upprepade dessa namn.
Kafka.
Kant.
Och Proust.
Om och om igen, som för att försäkra mig på att jag inte glömde av dom.
Inte glömde av vilka som gjorde dagen.
Vilka som gick upp på morgonen och drog upp solen.
Vem jag är.
Så att jag inte ska glömma bort vem jag är.