1038. Kaffe och mazariner

Sista natten innan tentan.
Lutar mig ut från fönstret och tänder min sista cigarett.
Cykelvägen utanför är helt tyst och öde.
Ett rum på översta våningen i huset mitt emot blinkar.
Som trafikljusen.
Det kanske sitter en student där.
En sån som jag.
Det handlar inte längre om att söka kunskap.
Om att förstå.
Men att skapa hintar, hitta på hintar som leder till den världen.
Jag redan byggt upp genom timmar av läsning.
Sömnlösa nätter.
Som gjort allt till en total röra och avsaknaden av organisation, är det den;
Kanske är den som fäller mig, på mållinjen.
Så jag måste skapa hintar.
Och Leibniz monader.
Salivet torkar in i gommen som att tiden tagit ut sin rätt.
Man kan inte leva så här.
Men ge mig bara en natt till så ska jag visa att jag kan.
Jag ska visa att jag förstår.
Kaffe och mazariner.
Jag ska hålla mig vaken imon.
Kaffe och mazariner.
Jag ska visa er.
Jag ska visa er.
Men i mitt försök att få alla att förstå kommer jag falla ner.
Som marathonlöparen på mållinjen, segna ner.
Som det vrak jag är.
Och sen vänta på funktionärerna att bära mig därifrån.

Jag hade inte kunnat göra någonting annorlunda.
Och bara den tanken räddar mig.
Men kanske, är det ändå.
Bara en hint till vem jag är, egentligen.