1035. Tenta snart

Med vilken kraft jag måste angripa varje filosofiskt problem, som tagit tusen år för andra att förstå och ytterligare tusen år att lösa, så ska jag förstå dom och komma ihåg, vad jag förstått, allt detta på bara några dagar.
Till att skriva ner och ge skenet av att vara precis som dom.
När jag tidigare vilat hela min existens på att inte förstå, på att inte veta; på att vara ingenting.
Varenda problem från antiken till Kant.
Och det absurda i det; att jag nu sitter som dom.
Några timmar varje natt, och inbillar mig att jag suttit så i alla dess tusentals år.
Sätter mig som Sokrates, sätter mig som Platon, Aristoteles, Spinoza, Leibniz, och alla dom som bara satt där. Står på torg.
Som om jag satt precis bredvid, statyerna och istället för att putsa dom, frågar folket som kommer förbi om dom kan putsa mig; frågar bara genom sättet att sitta på.
Och bara om dom putsar mig, bara om jag sitter tillräckligt still; bara om dom putsar mig kan jag verkligen åtdraga den kraft som det krävs till att inbilla mig att jag verkligen är dom, att jag verkligen förstår.
Alla dom som målade världen svart och vit.
Så dras jag därifrån, långsamt, långsamt.
Så ska jag sitta ner, inte som att jag känner dom, men som att jag var dom.
Inte som att jag förstår tankarna, men som om jag myntat dom.
Stiftat lagar, som hållt mig ner.
Filosofiska problem; och det kommer en dag när den unge Werthes måste förklara inte bara hur han mår, utan varför; och då handlar det om att låta svaret tala med tystnaden.
Hur ska jag lösa alla problem med bara tomma ord.
Det enda jag vet.
Dom enda jag känner.
Och dom enda som känner mig.
Alla de tomma orden.

(Tenta snart och jag kommer kugga mig själv till döds.)