1029. Brända barn

Ah, hey - dom sitter på
sina rum nu dom sitter och
tänker på livet och
tänker på döden och lyssnar
på All Saints Never Ever och
sjunger med och lyssnar
en gång till och dom tycker
synd om sig själva nu -

men vem hade inte gjort det

jag menar
jag har ju inte dödat någon
men allt behöver inte
vara bra för det haha så
trött så trött på dom
som läser i tidningar kollar
på bilder någon dödas
och en skrattande man
och konsumera mera-
reklam och det är
en jävla spiral

körledaren står
längst
fram står längst
fram och häver
med armen säger
du måste tänka på tonläget
du måse tänka på tonen
Carl Saxius Lamedes vaktmästarens
son du måste tänka
på tonen

och det är så jag känner mig

har hela världen innanför
ögonen skvalpande som
vågornas gäss mot
pannbenet tinningen och
sen tillbaka ut igen till
horisonten drömmarna
tankarna minnena kärleken och
jag var 15 år och alla
mina problem i hela
världen bestod i varför
Allmusic.com alltid
kunde sätta rätt betyg
på skivorna jag
tyckte om och inte
tyckte om idag hade jag
svarat att
jag bara tyckte om
dom med högst
betyg och att vara självständig
är ibland att
erkänna hur liten man
är jag var 16 och ett halvt
när fodralet
till min harmonika
gick av och
fast det inte spelade
någon roll egentligen så
kommer jag ihåg det som igår det
kändes som att jag hade dödat
någon och den känslan
förföljer mig
som onda andar och demoner
du vet känslan
av att alla tittar på en som om dom vet
vad gjorde du igår
så lutar jag mig mot statyerna
i sökande
efter alibin
ristar in mitt namn
under deras signaturer och
skriver I WAS HERE 1250 och
I WAS HERE YESTERDAY det
är inte jag och känslan
av att vara förföljd av att
inte bli förstådd av att
vara precis som Josef K precis
som Raskolnikov precis
som Mersault är känslan av
att stava sitt namn fel
på den stora svarta
tavlan när alla sitter
och tittar på är känslan av
att vara helt normal av
att vara dödlig av att
vara som alla
andra av att finnas av
att dö av att
haha
av att vara helt normal

hahaha jag hade en dröm en gång
att allt försvann hela
Poeter.se-kontoret brann ner och
kvar fanns bara Charlie Glimmer och jag

och det brann och det
brann and you know that shit vi
satt i ruinerna som
förlorade barn och smorde in
våra ansikten i aska
för att gömma oss för att
förstå för att passa in
och hitta vägen därifrån

vi satt och smorde in
våra bleka hudar våra
undernärda kroppar på gränsen
att trilla av
den där grenen som
allting
hänger ifrån vi smorde
in och vi smorde in som
Jesus polare och
gamla KK:s och
knarkare bortskämda
barn med TV-spel tidnings-
redaktörer och journalister
i Nöjesguiden SOFISTER barn
med damp utvecklingstörda
barn från Tjernobyl såna
barn med stora huvuden
och andra barn som sitter bredvid
barnen med stora
huvuden och skrattar åt dom
där barnen med stora
huvuden läser en psalm och
sen skrattar igen för att
sanningen ibland
är verkligare än man tror
behöver det inte betyda att
det är så knarkare med
kanylerna fortfarande
hängande från armvecken så
hänger jag kvar från grenen
som allting hänger på
och hoppas att den inte
ska gå av det är allt jag tänker
på Jesus polare som
Steffo & Peddo
och gamla romare som
alla dom smorde in
Jesus kropp med balsam
så smorde jag och
Charlie Glimmer in varandra
i aska från ruinerna utan
att tänka på
vad som brann upp
för att passa in för att
passa in

suktande
trötta och med
snor hängande från näsan som
kanyler från armveck skrattande
åt barnen med
stora huvuden för vi
har fcukkat upp allt så
vi kan lika gärna fcukka upp
det ändå mer

som brända barn
som brända barn
med sot
i ögonen
och avbitna
naglar framför tänderna
trasiga kläder
och tår
med sårskorpor på
som brända barn
sitter vi där

sitter vi bara där
sitter där
sitter där
sitter där och lutar oss emot
känslan
av
att
vara helt
normal lutar oss emot
den där trädstammen
med grenen
från varifrån allt
hänger upp och ner
lutar oss och ristar in våra
namn i stammen ristar
in våra namn
i askan
som ett alibi
för framtiden det står
"Charlie & Cassius
were here" det står så
det står så

och några håller med