997. Baren, del 2.

På håll närmar sig en bil stan, en liten Bubbla, och gruset vimlar och vi går genom stan hand i hand, den lilla mejerihandeln finns kvar och fotbollsplanen bredvid finns kvar och minnena om alla gånger vi pantade flaskor för att köpa nötkräm där; allt det finns också kvar och gången när morsan och farsan köpte en mountainbike, en svart med 18 växlar och jag provcyklade cykeln ner för en backe och sen upp igen och trodde att hela livet skulle passeras förbi; jag på min svarta mountainbike och morsan och farsan frågade om det gick bra och jag bara log och sa att den var jättebra.

Och now back, till Manchester och baren:

En gång samlade managern alla oss i personalrummet och han sa, "LISTEN GUYS; tonight, just two cigaretts in the ashtrays, you understand? Yes!" Och det var alltid någon som inte förstod ändå, ofta en engelsman, som sa; "WHAT?" och så sa han det igen och det blev ändå mer uppenbart att i natt skulle vi jobba häcken av oss för han fortsatte och sa; "TONIGHT THE BIG BOSS FROM LONDON GONNA BE HERE, SO IT'S IMPORTANT THAT EVERYTHING IS WORKING; AND IF I SEE SOMEONE JUST STANDING THERE; DOING NOTHING; I GONNA TELL HIM TO GO AND NEVER COME BACK; straight away". Och vi stod där och kollade på varandra med uppgivna blickar men efter ett tag så lärde vi oss att han bara sa så för att lura oss.
Så jag sprang runt den kvällen och tömde askfat och efter ett tag började alla röka och jag sprang runt som en jävla idiot, som en Groucho Marx från bord till bord och kände hur svettlukten ökade i frekvens och försökte undvika människor som jag trodde skulle lägga märke till min lukt; uppfiffade folk. För dom var jag ingenting men det var inte någonting som jag längre orkade bry mig om.
Jag och kinesen och kenyanerna började leta efter pengar på marken.
Några pence, en pund var guld och ibland hittade vi en ensam cigarett som rullat ut, det var också guld och det hände att vi hittade sedlar av alla valörer och om det inte var folk där sedeln låg, tog jag fram sopan och sopade upp sedeln, lade den i soptunnan och låtsades rätta åt sopsäcken när jag plockade upp sedeln.
Till slut blev vi alla bra på det och det var en konkurrens, men ändå kärlek och en gemenskap undan förtrycket av bartendrarna.
Dylan kom och bad mig bära ut alla stolar som stod i restaurangdelen, för att göra ett större dansgolv och jag började lyfta stolar, två stolar, två barstolar, sen fyra vanliga stolar och till slut fyra barstolar på samma gång, på något sätt blev vi alla proffs på det vi gjorde och en gång staplade jag 25 pint-glas i en hög stapel som sträckte sig från knähöjd ända upp till några meter ovanför huvudet; Dylan sa att han aldrig hade sett något liknande och jag svarade OKAY och dagen efter kom kinesen med 26 pint-glas på samma gång och jag tryckte på ett 26:e på mina 25 och vi kom överens om att sluta där. När jag bar ut borden och stolarna på restaurangen såg jag en grupp av människor som satt lite längre bort.
På höga stolar och vid ett högt bord.
Skrattade och drack öl och nedanför, i sin rullstol satt en kille som var kompis med dom och pillade på sin mobiltelefon och jag har fortfarande inte fattat varför dom satte sig vid det stora bordet så att han bara såg sina vänners ben, och jag ville gå fram och säga hej till honom, hey, how does it feel?
Han såg så ensam ut.
Så ensam och övergiven ut, som ett barn framför TV:n när föräldrarna knullar på övervåningen.
Och ibland kände jag mig likadan och gick hem och lyssnade på Tom Waits Rain Dogs. Satte på pulverkaffe, gjorde det starkaste kaffet, bröd med konserverad, utgången, skinka, och digestivekex som smulat sönder.
På TV:n var det snooker, alltid snooker; och jag tror Hendry vann över Higgins.