998. 1985

Biter på naglarna, kalla mig för Muhammad Ali.
Inte för att jag är det.
Bara för att jag inte är han.
Haha, fattar ni? Ni har väl satsat era sista pengar på hästarna som redan gått i mål och vi står kvar med vår bit av kakan och försöker käka den.
Barnen som aldrig vann.
Jag ringer till kompisarna, och snackar om liv och död.
Snart tröttnar dom.
Jag vet att dom tröttnar snart, men jag kan inte låta bli.
Jag hammrar på mitt tangentbord, som om det var mitt liv.
Försöker skriva något som får folk att förstå att jag har ett annat liv.
Så jag hammrar lite till.
Försöker stava rätt till svåra ord.
Försöker stava fel till lätta ord.
Och kanske förstår bara folket som lärt sig att inte tro på grammatiken, mig.
Kanske är det som att se Maradona boxa in en boll med handen och inse att allt som inte domaren ser hör till spelets regler.
Och domaren i mig är både blind och döv.
Han är döv och blind och frågar mig vad som händer.
Så säger jag att någon skriker och någon gråter och resten applåderar och jublar åt vad dom ser och varför är det alltid dom minsta som försvinner först.
Det kan man fråga sig.
Barnen på gatan snackar fortfarande om slagsmålet 1985.
Barnen på gatan snackar fortfarande om slagsmålet 1985.