1049. Dom kallar oss mods again!

Böcker ligger utspridda
på bordet dagboksanteckningar
utrivna isärdragna av
ursinne och ilska
vridna böcker utan skal
tomma cigarettpaket
blandskivor utan fodral
omärkta och rispiga
sockerbitar och gamla
tepåsar en skrynklig duk
med kaffefläckar söndriga
glödlampor ligger utspridda
över bordet som kadavrer
människoslakt Pol Pot
och blodiga köttstycken
fortfarande färska nog att
pumpa ut blod som i en
fontän så att någon
kanske stannar och undrar
vad som försiggår

annars ingenting
men tystnaden du
kan höra den dra
förbi som döende
människors sista
andetag pschhhhhh

knark till barnen kanyler
och kikhosta en bildbok och
dom kallar oss mods
again och love will
tear us apart again är
det någon som vill
leka kurragömma med
mig höjer jag ena
näven mot skyn och
pratar högt om den
där hamburgebaren
i stan som säljer
french fries för halva
priset och spelar Beach
Boys när solen går
upp och natten blir
till morgon

ett tomt
digestivapaket står och
vinglar på bordskanten på
baksidan står
ingredienserna uppstaplade
som ord ord ord
ord ord hand i
hand och jag hatar
poesi jag hatar allt
med poesi jag hatar att
den får folk att
känna sig lyckliga det
finns ingen poesi
med leenden och
sen levde alla
lyckliga i alla sina
dagar det finns inget
sånt och den lilla pojken
i kostym står med
skosnörena öppna och
byxorna strykta en
prickig slips och
näsan snorig han är
redan vuxen nu och
vi har aldrig varit äldre
än så här så dansa
då skaver jag tänderna
mot varandra och
sätter på 15 koppar
kaffe för sakens
skull låter kannan stå
på i 15 timmar och
sveper allt
på samma gång för
att vara vaken i
15 dagar och kanske
skriva världens bästa
bok vem vet det
handlar om att förstå
säger kassörskan på Coop
Konsum och lägger
tillbaka växeln med ett
skrynkligt kvitto och några
droppar saliv jag önskar
att jag älskar dig men
det är inte så
jävla lätt att bara
vara och försöka förklara
vad som finns utanför där
simmar alla känslor
omkring som båtar
utan köl på skolgårdars
vattenpölar i grumligt
vatten och nysmält
snö jag är den lilla
ön i mitten av övervintrade
löv och en hand
med avbitna naglar som
aldrig lärt sig
hålla fast i sakerna
som berör aldrig
lärt sig peka ut sakerna
som förstör aldrig
älskat eller dödat
aldrig gjort någonting
egentligen bara
stått bredvid och
tittat på när
körledaren dirigerat
sin egna kör och
sagt att alla
som sjunger falskt
kommer sparkas ut
härifrån bokstavligen
så dansa då så
dansa då jag har
inget bättre för mig

nyvaken dygnet
runt på väg ner
men uppsnärjd i
det blå hostande
utan att ha något att
hosta upp hur
får änglar barn och
vem sköt John F.
Kennedy sminkar
jag ansiktet med
tidningssvärta för
att värja mig mot
sanningen redan
nästlad in i
konspirationsteorierna
som tror på mig
går jag runt
på stan och
frågar folk om
vägen hem död
på krita och vid
liv av skattepengar
duschar jag kroppen
ren från
fylletider jag bryr
mig inte om ifall
ni saknar mig jag
kommer aldrig ihåg
era namn häver jag
mig framåt och
trycker in alla
knappar samtidigt
på tvättmaskinen