1053. Popmusik

Tell you this shit.
Om jag bara hade fått en mening att skildra hela min barndom och min tonårstid och alla fåglar som flög förbi utanför sovrumsfönstrena alla solstrålar som letade sig igenom persiennernas rost och tårarnas inövade banor ner över kinderna, ensamheten och ensamheten; ensamhet som alltid varit och alltid kommer att vara total ensamhet, ensamhet där bara döda kan trösta överhuvudtaget; bara genom att inte säga någonting; genom att vara döda; passé; borta, men fortfarande vid liv så fort jag läser om dom, så fort jag tänker på dom, så fort jag gråter - så känner jag hur ensamheten kommer som snöflingor stora som tegelstenar från himlar utan moln, kommer med dofter av verklighet och vardag; kommer som pappervikta flygplan och sagofigurer; kommer som barndomen; jag aldrig lyckats fly ifrån; kommer som tårar jag försökt torka, men trillat ner och gett liv till nya känslor och andra hem; kom hit och ta mig och om jag bara hade fått en mening att skildra hela min barndom och min tonårstid så hade det varit: "Den här passar bra på dig."
Om att öppna julklappar på julafton när hela familjen sitter mitt emot och väntar på att man ska le och vara glad. Men istället, klädesplagg som man aldrig tänker ha på sig och en motivering som lyder; "den här passar bra på dig", och sen tystnaden och några som håller med.
Jag hade behövt popmusik.
Jag kommer alltid behöva popmusik.
Bara för att jag gråter.
Eller så gråter jag för att jag har popmusik.