1055. Nej, nej.

Jag sitter här, jag sitter här med armarna stukade och benen i kors.
Jag sitter här och ser dagarna gå.
Letar efter saker som tillhör mig, som är mig, som jag är.
Jag sitter här och letar efter sånt, som folk granskar gamla klassfoton och försöker tolka varje min som ett för eller emot.
Letar efter sakerna som tillhör mig, som pusselbitar till ett nytt liv.
Letar, letar, mest i tidsfördriv.
Ingen kan inte säga att jag inte sitter här. Så jag sitter kvar.
Min spegelbild är blek och skev.
Jag vet inte längre vem jag är.
Tittar i spegelbilden och försöker vaska fram gränsen mellan mig och dom.
Som folk vaskar fram guld från sand. Det är ett rum i ruiner. Och ibland vänder jag mig om.
Det är ett rum av vrakdelar som slumpvis sköljts upp på land.
Jag lever där. Jag har byggt mitt bo och tagit skydd under det som spolats upp.
Spolat tillbaka, stannat tiden, och låtsas som att jag blivit kvar. Ofrivilligt bortkastad, glömd, och hånad. Nej, nej.
Det är Scott Fitzgerald. Oscar Wilde. Strindberg, & jag.
Jag hoppas någon förstår. Jag hoppas någon älskar mig.
Ibland. Kanske inte alltid. Men ibland.