1064. En resa till Mars

På golvet står
flyttlådorna fortfarande
orörda ouppackade
stela och försynta som
oskulder och rövare
tänder jag en cigarett
som hallicken när han
presenterar sig med
blicken stilla orörlig
utan känslor kall
men erfaren

vykorten har börjat trilla ner

whiskeyflaskan står också där

toalettpapper använda till
spottloskor och snor
ihopskrynklade som
vissna hjärnor utgångna
vindruvor liggande
över hela rummet som
snö gammal nog att
fagra från vit färg
till grå böcker
utkastade som vrakdelar
på främmande land
bombnedslag granater
och tamponger palsternackor
och en stråkorkester från
Örkeljungas församlingshem
årskurs 5 säg att
jag inte är hemma idag säg
att jag har mens säg att
jag förökar mig säg något
som får dom att tro att
jag är något jag inte är
att jag är ball att jag
är cool att jag är ute
och röker en cigarett säg
något som får dom att vilja
bli precis som mig

bara så och bara då kan jag
titta mig själv i spegelbilden igen
och verkligen vara stolt över
det jag ser kanske inte stolt
stolt men ärlig uppriktig och
rakryggad kan jag gå
därifrån och säga man
lever bara en gång som om
jag verkligen menade det

ni har hela världen på
er sida U2 Bush & Kofi
Annan men jag har whiskey
cigg och Oscar Wilde så
jag vinner nog yes jag
vinner nog

sjunger jag med i sångerna med
hela kroppen en hel själ på
drift nu ska jag ro hem till
dom som öppnade grinden och
lät mig springa därifrån

'Kafka hade inte heller så kul-
t-shirtar upptryckta och
nerpackade i lådorna som
bara står där jag kanske
borde berätta för honom
att jag älskar honom jag
älskar dig jag älskar dig
och du är allt jag lever
för inte lever för lever
inför och kanske dör
utav men gränsen har alltid
varit för tunn och
genomskinlig för att dra
så jag låtsas ibland
jag låtsas ibland att den
går från topp till
tå som en navelsträng
framför ögonen och
allt jag ser får en
mening bara i stunden
det upphör att
existera upplöses
och försvinner härifrån

dom snackar om horisonter
horisonter och horisonter här
dom snackar om att bli
stor nog att dö dom snackar
om horisonter och horisonter
som sträcker sig från
bröllopsfotografier till
släktträd rötter och bruna löv
och bredvid står en pojke
med månen i famnen och
säger repliker repliker på
släktkalas för att
passa in och bli som alla
andra men ingen annan
är som dom ser ut och
pojken med månen med
hålet i handen borde
sätta sig ner och
låtsas att han vet
hur man gör

om det bara fanns en
sån där
ursinnig resa till Mars
eller Venus what ever
Pluto Sibirien en sån
resa som nästan ingen
överlever så hade jag
hoppat på tåget
direkt utan att tänka
först jag hade sagt
hej då till alla jag
känner med ett leende
på läpparna och
sagt pappa kommer
hem snart till
mina egna barn jag
hade skrattat och skämtat
hela vägen ut till
modulen vänt mig
om och vinkat en gång
till sen hade jag suttit
där och inväntat
smällen om det hade funnits
en sån resa så boka
första klass till mig tredje
klass fjärde och femte klass
boka den idag jag är
bara rädd för att
dö själv för att ta
livet av mig och vad dom
säger efteråt när
dom tvättar kroppen
och tar på mig när
dom ser mina födelsemärken
och cancerfläckar när
dom ser hur liten jag
var jag är så rädd
för att ta livet av mig
och tänk om
man misslyckas och
varför gjorde han
så här finns inget
bättre svar än ett stilla sus
och varför inte och efter
det tystnaden sen
kan alla som vill komma
dit och slåss om att ha
älskat mig om att ha
förstått och aldrig
förstått lämnat mig
ifred och vetat att
det skulle gå så här
så där så där så
här men när man ska
efterlikna tystnaden kan
man inte bara säga jag
var här först titta på
mig man kan skrika högst
man måste stå där och
se konstig ut man
måste stå där helt
stilla och orörlig man
måste stå där och låtsas
att man inte vet man
måste hålla andan man
måste stå där och
bli skrattad åt man
måste stå där och
dö så kalla mig för ett
tystnadens barn jag
har alltid bara
älskat dom som jag
förstod pjäserna
dom spelade i replikerna
dom aldrig sa men
dödsrycken dom
utstrålade ett lugn
och en harmoni en
kärlek och kalla
mig för ett kärlekens
barn en som ville alla
väl men inte visste
hur man älskade en som
sprang utan mål men
i alla fall sprang en
som i alla fall sprang
en som sprang en
som i alla fall sprang
en som sprang för
att falla omkull och
föll ska jag
begravas till tonerna
av tystnad tystnad
och stönen från dom
som försöker
efterlikna den men
kanske misslyckas eller
står kvar och
blir skrattade åt

så är bron mellan
verkligheten och platsen
där jag står mer
verklig än verkligheten
i sig men längre ifrån
platsen där jag står och
dessutom helt olik mig

som folk sitter och tittar
i gamla klassfotoalbum
fortfarande och tolkar
varenda min som ett för
eller emot sätter jag
vardagsfåtöljen framför
spegeln och läser tidningen
bakifrån och fram
klipper ut rubriker och
pusslar ihop allt som händer
till en karta över vem
jag är döper om alla
gamla sagofigurer och
ger dom mina egna
namn så att bara jag vet
och kanske dom så att
bara vi vet vad det
handlar om

på spaning efter en tid
som flytt ger jag mig ut
på jakt med Proust i
bakfickan citerar jag
fåglarna på fönsterräcket
som inte sjunger idag men
har sjungit länge nog och
fåglarna som bara
flög förbi som bara drog
som drog och kanske
dog dom kanske dog dom
eller så var det
bara jag

kommer verkligheten ikapp
och förbi hand i hand
från stackmoln på himlen
till mörka skepnader med
blixt och åska i kommer
verkligheten tillbaka som
vardagen som handvikta
pappersflygplan och
snöflingor stora som
tegelstenar fallande
som missiler och kommer
verkligheten tillbaka som
dagisbarnens kalla skrik
i desperation som fågelungar
i för kalla bon som skriker
som skriker titta på
mig titta på mig men
dom som lärt sig se
är alla blinda idag

jag behöver popmusik
jag behöver popmusik
jag behöver någonting
att gråta för
jag behöver popmusik
aha popmusik jag
behöver någon som
älskar mig ett kramdjur
en barbiedocka ett
hockeykort what
ever jag behöver bara
någon att hålla om

från folket som
tittar till dom som
tittar på dom som
tittar har lärt sig
titta men inte blunda och
hur tragiskt det är
med tankarna som
målar av verkligheten
precis som den är
blir falsk så fort man
blinkar med ögonen
vi måste fantisera
mera skratta och
gräva ner våra
torra anleten mellan
skepnaderna vi
inte kan förklara där
åkrar möter himlar
porlande bäckar och
blodiga sår där
vände du dig om
och sa vem är du

går jag runt i
cirklar runt mig
själv på spaning
efter en tid som
flytt och citerar
Proust hand i hand
med dom jag läst
om hand i hand
som i en bärsäkargång
på spaning efter
tiden som flytt men
också på flykt
undan det som
rör sig parallellt
med där vi är och
åt ett annat håll
motsols eller medsols
beroende på vilka horisonter
man lutar ryggen
mot haha blickar
som lärt sig se
men inte blunda och
hur tragiskt det är
med tankar som
målar av verkligheten
precis som den är
blir falsk så fort man
blinkar med ögonen

och
efter det apatin den som
skriver idag skrev jag
ingenting med en
dödgrävares precision
mitt i pannan när jag
är ute och går så att jag
skyddar mig som Adam i
Edens lustgård som Eva
med asplöven & fitthåren
som skriver idag skrev
jag ingenting i dagböcker
och på skunkpresentationer
idag skrev jag ingenting så
hallå döda mig
inristat i blod damm och
alla dom som älskade mig
det är över nu
det är över nu
jag måste ha något att
skriva för så döda
mig jag kan spela
levande i ett annat
liv jag dränka mig
i gin sorger som
glittriga t-shirtar och
fejksmink nakna kroppar
och neontrosor på ett
skoldiskotek 15 år
men redan kåt
jag kan låtsas som att
jag inte vet aldrig
varit där aldrig slickat
aldrig gråtit aldrig
lärt mig vara man så
döda mig och jag
kan återuppstå med
en hemlighet att
jesus messias var bara
en utvecklingsstörd
pojke från Betlehem på
väg till Nasaret som
gick fel och sen så trodde
alla att det var rätt så
predika era blåa ollon för
mig predika era vita
tänder era röda läppar
kosmetika och
skogsbränder predika
för mig om min hemlighet
predika predika eller
säg att ni älskar mig

graverat in på
en gravsten kan lika
gärna vara min sovrumsdörr
driven av förakt hållen
vid liv i brist på
alternativ om det fanns
en resa till Mars som ingen
överlevde
skulle jag åkt med
utan att tänka först