1069. Sommaren 2004: Dagsbrev, del 3 (Och folket ramlar gatan fram).

Sommaren 2004:

Monkees – Daydream beliver

En sommardag i slutet av maj.
En helt vanlig sommardag.
Låtar om kärlek och passion.
Ett liv fylld av mening.
Jag är trött på allt det där.
Jag vill bara vara, lyssna på popmusik som inte betyder någonting, egentligen.
Men som kan rädda mitt liv, ibland.
Jag skriver för att rädda mig.
Jag skriver för att inte dö.
Monkees sjöng för att förälska sig.
En helt vanlig sommardag.
Sätter på Saturday looks good to me’s I would find it so beautiful, på repeat.
Saker ändrar sig.
Jag kan inte urskilja om de förbättrar sig.
Men jag är här helt säker på att förändring och förbättring inte är samma sak.
Trött på alla som ser positivt på allting.
Som försöker rädda sig, genom att ljuga för sig.
Ljuga in sig i en försjunken morgondag där gatulyktorna står på rad.
Där neonskyltar blinkar i takt.
Och folket ramlar gatan fram.
Som om allt var där för deras skull.
Gömmer mig, sätter på popmusik som aldrig betytt någonting, egentligen.
Men som kan rädda liv.
För de som tar varandra på för stort allvar.

Rolling Stones – Wild horses

Det var sommaren 1993,
Vi bestämde att Rolling Stones Waiting for a friend var den bästa låten som gjorts, någonsin.
Och vi bestämde att det alltid skulle vara så.
Det har gått elva år, och jag är fortfarande lika beroende av att ha en låt längst upp.
På toppen av ett berg,
Och försöka hoppa ner därifrån.
”Wild horses couldn’t drag me away”