1084. Shanghai

Jag kommer ihåg när jag kom fram till Shanghai på morgonen.
Jag kommer ihåg det som igår.
Som ett barn kommer ihåg sin första julafton.
Som ett äntligen.
Yes, här.
Jag kommer ihåg hela tågresan från Peking till Shanghai.
Längst in mot väggen, halvsovande på en träbänk med huvudet dunkande mot väggen för varje rälsbyte, och det var många rälsbyten den natten. Dom kom som drömmar om små barn som kördes över. Dunk, dunk. I för hög fart.
Rädslan för att bli rånad och den stora resväskan som då och då kanade ut på golvet.
13 timmar och framme i Shanghai på morgonen.
Jag kommer ihåg det som en gammal journalfilm om Göteborg.
När spårvagnarna går över stora torg och folket tittar in i kameran som om dom aldrig har sett en kamera förut.
Som "Mannen med kameran" och Moskva.
Som jag och Shanghai.
Jag ramlade ut från tågstationen och såg allt folk. Alla barn som vimmlade runt. Alla människor som träffade andra människor, som väntat på det här. Som äntligen kommit fram. Som kommit till Shanghai. Och det var något speciellt att bara stå där och säga Shanghai för sig själv.
Jag satte mig utanför stationen, på resväskan, kollade på människor, och tände en cigarett. Det här var mitt mål, och nu var jag där.
Allt verkade så självklart.
Jag kommer ihåg det som barn kommer ihåg sin första julafton.