1075. jag är lika gammal som när jag var 12 år och planterade blommor på farfars grav jag är inte äldre nu jag har bara kanske bara fler gravar att..

Lyssna
det här är min hyllning
till fylla och spyor till
dans och sex till
folk som slåss och
folk som dör till folk
som lever sina liv
som om dom har
rätt till det rätt till
att dö lika stor rätt
att säga håll käften till
mormor som att ställa
sig framför tåget när
natten blir sen

det här är min hyllning
till dom som
vågade det här är
mitt liv det här
är en hyllning till
dom som aldrig dör
till dom som står med
två rakade ben och
putsade skor kallkorv
från Konsums charketuridisk
och nummerlappen
kvar i bakfickan
som en prislapp som ett
kom hit och ta mig
kom hit och knulla
mig hårt bakifrån som
ett bevis för hur
billiga vi är
egentligen
egentligen
egentligen och
som en hyllning till det
som en hyllning till dom
som står med två
rakade ben rosa nagellack
och snaran
tätt åtdragen till dom
som letar efter en
plats att begravas på
till dom som klär upp
sig på släktkalas
affärsmiddagar kungabröllop
what ever till dom som
går dit och bara sitter
där i hundra år i hundra
år för att på det hundraförsta
året ställa sig upp och
skrika jag dör jag
dör jag vill inte vara kvar

och hon har lärt sig
att Juan han jobbar bra
med händerna

det här är en hyllning till
sena nätter i parker bandspelare
och rött tetrapacksvin plastglas
engångsgrillar och vingliga
ben och en plastfotboll
forza Zlatan och snack
mummel saliv och spott
om Bananskivan skulle
vara bättre utan Nico eller
inte om Dylan gjorde
rätt eller fel med elgitarren
och allt sånt där om
Elvis är död om Elvis
lever om Elvis är död det
här är en hyllning till
allt det sagda till det
som sägs igen till
det som lever i folks
fantasier som fragment
fossiler avtryck från
en tid då allt som syntes
var svart och vitt och
en tid då allt vi letade
efter var sakerna mitt
emellan det gråa diset
som någonting att
leva för från en tid
då Garrincha gjorde
tunnlar på Franz
Beckenbauer från
en tid då Gordon Banks
räddade nickar
från Pelé haha
you know what I'm
talking about så
kom igen och håll med

hej hej hej ni skulle
se mitt sovrum nu det
är kläder överallt hängande
som köttstycken hängande
som slamsor kadavrer
som köttstycken på krokar
i charketuributikerns
skyltfönstren halvdruckna
coca cola-flaskor mögliga
lime och juicepaket utspillda
böcker flådda och uppfläkta
stanken av tobak
och digestive-pakets smulor
och halstabletter i en röra
i en ständig röra som i en
Charles Bukowski-novell
som Greenwich village och
den där dagen för hundra
triljarder biljarder år sedan
när kejsare Horades beodrade
alla familjer att döda sina
förstfödda söner så är
jag tillbaka där bara i rädslan
för att gå upp på morgonen
och möta solen föräldrarna
lärarna och alla dom som
säger att dom känner mig
haha så är jag tillbaka där
bara i jakten efter fiender
i jakten efter att ha något
att vara rädd för att
kunna känna mig sjuk
och spela död utan att
se löjlig och meningslös
ut att ha en mening med alla
tårar och ibland önskar
jag att jag blev slagen som
barn slagen och misshandlad
knullad och våldtagen det
hade varit lättare då att
förklara för dom som inte
förstår det hade varit lättare
att gråta då som om
det inte var mitt fel det
hade varit lättare att
gråta då och få det
att se äkta ut och ibland
önskar jag att jag var ett
svart hål i hjärtat som
folk gick ner och stoppade
i saker i som en avloppsbrunn
på Solstugans dagis en sån
brunn som alla barn stoppar
in sina innebandyklubbor
i och sen gråter för att
det inte finns några
klubbor kvar ibland
önskar jag att jag blev
slagen som barn vriden
och söndersliten så
att jag kunde skriva det på
skunkpresentationer
lunarstorm och helgon.net
för folk att tycka synd om
mig för folk att gråta
och få såna där klumpar
i halsen där dom
säger att allt är ett
helvete och verkligen
menar det men jag
har spelat död länge
nog jag har spelat
död länge nog för
att på något sätt lura
in livet i en återvändsgränd
där jag står med ryggen
ärrad piskad i en
kö hand i hand med alla
sönderknullade barn och
dom som överlevde
förintelsen där alla dom
står och jag står och
någonstans börjar vi
sjunga en sång vi sjunger
att allt är ett helvete att
det är över nu att det
är över nu att det börjar
om från början igen

som landstigningen
i Normandie jag har alltid
känslan av att vara född
för sent jag skulle ha
sprungit runt i skyttegravarna
utanför Stalingrad jag
skulle ha sprungit runt
i dimman i Lutzen och dragit
påhittade ALLA BARNEN-
skämt jag är till för sånt
jag är till för sånt för att
skämta om verkligheten
och göra den till min
till en egenskap till en
film där alla springer
på kapp i ett konstmuseum
och den minsta killen
ramlar blir kvar stapplar
fram till kameran och
säger I played with
life and lost blinkar
med ena ögat det andra
ögat rött och dör

kom och rädda
mig kom och rädda mig att
kunna skrika det och verkligen
mena det att kunna skrika det
som om det spelade någon
roll som om varje poplåts
lyrik kunde rädda liv kunde
rädda liv och till med
räddade ett kanske
två det beror om man
räkna dubbletter kopior
eller bara original säger
pojken med kepsen
bak och fram när han
visar upp sitt hockeykorts-
album herre gud det
hade lika gärna kunnat
vara en släkttavla på
mormors köksvägg
tittar jag på skyltdockan
som ligger ner skavd
och av felkonstruerad
men med barn för att
den tittar på mig för att
den ser ut som mig
när jag spelar piano
inte för konstens
skull inte för sakens skull
men för att jag
vill det för att jag tycker
om det och för att
jag inte har något
bättre för mig

där Ray Davies sitter
med en akustisk gitarr
där Bob Dylan sitter
med en harmonika där
Neil Young sitter
på huk där alla dom
bara sitter där och sjunger
texter för bara mig

det är det livet jag
letar efter och vart går
hedarna och rakar
sina får vart går
fågelungarnas
fågelmammor och
fågelpappor och begraver
sina dödfödda barn
sina söndriga ägg sina
andra JAG sina
rispiga cd-R och sina
blandband med trassel
i sina spegelbilders rost
sina andra JAG sina
andra JAG sina sätt
att stå och röka sina
cigaretter på som om
rökning inte alls
dödar som om allt
bara är fejk och klyschor
och blasé som om
änglar finns som om
änglar finns som om
änglar verkligen fanns
och blev med barn

vad heter
det när man har allting
under kontroll tror man och
plötsligt så kommer det
en vind bara en liten tunn
mjuk vind en liten ljummen
vind eller en kall vind men
en vind och man vänder sig
om och plötsligt är allt borta
och man måste börja om på
nytt igen vad kallade dom
sånt i Goethes Tyskland?

och bollen är rund säger dom som
aldrig trampat snett dom som
aldrig skjutit utanför dom som
inte vet hur det känns att
sitta bredvid och titta på när
kärleken gör precis likadant
stolpe ut och ribba ner självmål
och applåder hån och
förakt dom sitter och skrattar nu
dom sitter i ringar och säger precis
hur rund bollen är som om det
är vårat fel som om det är mitt
fel att bollen är rund som om
det är mitt fel att jag bara står
där och ser dum ut ser vilsen
ut ser förlorad och förtappad ut

med din mammas knark
i bakfickan och dammsugarslangar
dammsugarslangar halvätna
pizzor och tomma pet-flaskor
med ditt spöklika ansikte och
ditt gåtfulla leende i förvirringens
tid ska du växa upp och lära
dig boka tvättider tvättider
på tvättmaskiner som gått ur
sin tid och inte vill vara med
utanför sitter stora pojkgäng
som lärde sig röka som James
Dean en gång som lärde
sig läsa Picture of Dorian Gray
som lärde sig skratta och
gråta som lärde sig älska
On the Road & galenskap
& The Howl dom har tröttnat nu och
börjat snusa dom har tröttnat
nu blivit gamla och passé
gamla och slitna utslitna och
uttömda dom har blivit gamla
nog dom har blivit gamla nu och
börjat nöja sig med motsatsen

nu står du med din tjuv under
hans paroll under hans parasoll
med dina fingertoppar vikta
och ditt änglalika ansikte och
din spöklika själ och ditt
glänsande skimrande minne
av Cannery Row med din
polerade man som en dag
får sig att han måste gå packar
väskorna och går oh
bönderna och affärsmännen
var alla överens om att visa
dig de döda änglarna som de
brukade gömma men varför
valde dom dig att sympatisera
med deras sida dom önskade
alla att du skulle acceptera
ursäkten med bondgården men
med havet under fötterna sanden
mellan tårna och ett fånigt
falskalarm med ett barn inlindat
i halm fastkedjad vid din
famn och hur kunde dom ens missta
dig för att vara en av dom

om jag bara hade vetat
hur man gjorde hade jag
också vetat hur fel jag
har så varför ens försöka
av leda och tristess ska
jag begravas och gräva
upp liken till dom som
dog innan mig med ett
rostigt gevär som
stolsryggar och persiennerna
har börjat vittra sönder
till ljudet av solljus när
den spränger in i mörka
vrår det kanske blir
du och jag en dag det
kanske blir vi två
17 år igen med barn
och villa volvo vovve
så give me någonting
att tro på en spegelbild
av rost jag är inte
äldre nu jag är inte
äldre nu jag har bara
lärt mig att svara rätt
på frågorna om
pensionsavtal boräntor
och CSN-bidrag

man kan se på hennes
ögon att hon försvann
igår dom ser helt
vilsna ut men
fortfarande vid liv hon
sitter säkert på en
äng utanför Göteborg
och äter gräs spyr
galla och sjunger
nationalsången så
vi måste skynda oss
vi måste skynda oss
hon kanske är död
imon vi måste skynda
oss eller lägga av och
börja leva våra liv

med ditt gåtfulla
leende i förvirringens
tid och dina
ögon som rök och
dina böner som
rim och ditt silverkors
och din röst som
kyrkklockor och vem tror
dom kan stå ut
med dig med dina
fickor väl skyddade
till slut och dina
gatuhörnsvisioner som
du placerar på
gräset och dina oskuldsfulla
blickar
och ditt ansikte som glas
och din doft som siden
och
vem kunde dom fånga
att bära dig; sorgsna
flicka från låglandet där
den ledsna profeten
säger att ingen
man är välkommen
mina lagerhusblickar
mina arabiska trummor
koranen och rabattkuponger
ska jag lämna dom utanför din grind
med dina lakan som metall
och ditt härjade ansikte din
silhuett i solskensdis och
dina psalmböcker och
zigenar-hymner
sad-eyed lady should I wait

hej hej hej
hej hej jag s
kriv
er i takt med
blodiga knogar och
avbitna naglar knäpper
jag fingrarna och
applåderar fram
en melodi som alla
folk kan nynna
till så nynna då
jag
skr
iv
er i takt-akt-akt-akt
oh-som en human
beatbox låter jag
orden trilla över mig
som David Hume när
han sa jag letade
efter mig själv och
fann ingenting men
snubblade på en
klase perceptioner
för vem är David Hume
om inte han
som snubblade men
ibland är världen
inte så enkel
precis och jag känner
mig som den norska
kommentatorn
ibland när jag skriver
han som rabblar
upp olika engelska
högheter han som säger;
"Vi er best i verden! Vi er best i verden!
Vi er best i verden! Vi er best i verden!"
han som säger:
"Lord Nelson! Lord Beaverbrook! Sir Winston Churchill! Sir Anthony Eden! Clement Attlee! Henry Cooper! Lady Diana! Vi har slått dem allesammen. Maggie Thatcher - can you hear me? Your boys took a hell of a beating!"
han som skriker
sig hes han som tror
på sina ord och han
som tappar bort sig
i tron som går
vilse som står upp
och skriker som
glömmer bort hela
sitt liv och allt han
gjort fram till ögonblicket
när han skriker det där
han som i alla fall
tror han som i alla fall
tror och ibland känner
jag mig likadan som att
jag har vunnit någonting
men det har jag
inte och ibland lyssnar
jag på The Beatles och
så skriker jag mig så
skriker jag så där jag
skriker: "Arthur Rimbaud! Sylvia Plath! Franz Kafka! Robert Burns! Dylan Thomas! TS Eliot! James Joyce! Strindberg! Your books took a hell of a beating!"

men jag är inte äldre
nu jag är inte äldre
idag inte en dag en
sekund ett ögonblick
en kaffestund jag
är lika gammal som
när jag var 12 år
och planterade blommor
på farfars grav jag
är inte äldre nu jag
har bara kanske bara
fler gravar att
plantera blommor
på men that's it och
jag petar fortfarande
i näsan när ingen
ser så vad är skillnaden

jag stoppar fortfarande
plastpåsar över
huvudet så vad är
skillnaden

och jag ska gå
tillbaka till dom som
lät mig gå därifrån som
öppnade grinden och
lät mig springa bort
jag ska gå tillbaka dit
och säga hej här är
jag igen isn't it a lot
of fun och jag ska
se deras leenden
blomstra som vårens
knoppar bryter ut
deras leenden
påklistrade och utan
mål och mening med
sin färd sen ska
jag bara stå där
jag ska stå där och
se lycklig ut jag ska
stå där och se barnslig
ut jag ska stå där och
säga hej kommer ni
ihåg mig och i deras
ögon ska jag hela livet
rulla förbi med ögonblink
rynkade pannor och
ögonblink igen jag
ska veva med mina armar
och jag ska låta ridån
falla ner jag ska låta
ridån falla ner tvärs
över mig och kanske
klyva min kropp i två
delar eller tre som
Malcolm X:s farsa
under spårvagnen sen
ska jag ställa mig
upp igen sätta mig
upp i en skön ställning
som de feta pojkarna
innan den feta tanten
börjat sjunga som de
bortglömda barnen framför
Nitendo 8-bits Supermario
och chips jag ska sätta
mig som dom när allt
är game over och dom
startar spelet igen trycker
in några chips i käften
och sätter sig upp med
blicken stirrande vagt
stirrande trygt stirrande
med en moders
förstelnade blick på
sina spädbarns första
steg och sina spädbarns
sista steg pålen slungande
blod och död som om
dom vet som om dom
vet att allt är inte över
nu det har bara börjat
om igen så varva mig
så varva mig för jag
har ingen aning om
sånt jag har ingen aning
om att jag vet om att
jag kanske vet när jag
vaknar på morgonen
och sätter mig upp
igen sätter mig upp
som om allt inte alls är
över nu utan bara har
börjat om igen så
varva mig och gröp
extra liv ur min
kind jag är till för
sånt jag är till för
andra att suga
extra länge som en
klubba till ett barn
som någonting
man blir mätt ut av
som en klubba till
ett barn efter han
har blivit våldtagen
som en klubba till
ett barn efter
att han blivit avsugen
och svarar på
frågan var det skönt
var det skönt men
bara vet att den
här klubban är inte
som alla andra
klubbor det är en
klubba man tuggar
och sväljer ner med
känslan av att ha
blivit slagen våldtagen
utnyttjad och nersmutsad
det är klubban man
inte suger länge på det
är klubban som förkunnar
att man i alla fall
har gjort någonting
som betyder någonting
det är i alla fall
en klubba som man
kan bli mätt utav

lägger jag mig i fosterställning
och ser dagarna gå
ligger jag där
sen ligger jag bara där
och ibland går någon
förbi

kärlek särbehandlar
dig misshandlar allt
du tar i och
du tar i allting så
långsiktigt försiktigt
som om du inte vet
som om du inte vet
att jag ligger här
bredvid och tittar på

jag leker med ord
jag leker med ord
böckerna ligger utspridda
som Babylons torn raserat
och plockat isär mina
tankar som ett plockepinn
och whiskeyflaskan halvdrucken
insupen glömd och
förlåten jag leker
med ord jag leker med
ord & UNO-korten sorterade
efter färg eller storlek
är bara en smaksak en
smaksak sorterar jag
jag orden efter
ursprung och säger
hej till dom som säger
hej till mig

det här är min hyllning
till dom