1089. Pantburkar & Våld

Det finns ingenting kvar. Jag sitter med ölburkar tomma, och vridna ihop, vridna ihop, för att slippa dom där pantburksautomaterna. Jag brukar titta på dom ibland, ungefär som att jag säger; det är lugnt, ni ska inte dit. Ni ska stanna här hos mig. Och det känns som att dom ibland tittar tillbaka och håller med. Det slår mig ibland, att det är precis storyn om mitt liv. Bland pantburkar och ord. Bland pantburkar som ord. Som jag håller kvar, mer för deras skull. Utan att ens tänka att dom kanske vill härifrån.
Så låter jag pantburkarna stå kvar. Jag låter pantburkarna stå kvar och vrider sönder dom några varv till för säkerhets skull, drar bort streckkoden. För att visa dom. Att jag älskar dom. Och konstigt hur kärleken ibland kräver att man gör sönder någonting. Att man gör sönder det man älskar för att inte låta det gå härifrån. För att inte låta det säga hej då. Och ändå, inbillar man sig, gör man det bara för deras skull. För trasiga flickvänners skull som för söndriga pantburkars skull. Säger till dom; jag älskar dig. Jag älskar dig. Och jag ska aldrig låta pantburksautomaten röva bort dig, trots att jag skulle kunna tjäna pengar på det.
Jag är fattig ändå, jag är fattig hur som helst. Som en droppe i havet, det spelar ingen roll.

***

Dom brukar snacka om det på TV ibland. I långa debatter med tunga andetag, fina soffor och ramlösa-flaskor. Dom brukar snacka om det meningslösa våldet. Och jag tänker alltid att; herre gud, ni skulle ha sett min spegelbild. Sen hejdar jag mig, som pensionärerna med limporna hejdar sig när dom matar änderna som står längst fram, för i bakgrunden kommer en ful ankunge upp på land och han måste ju också få mat, som dom kastar smulorna lite längre bort och så fortsätter det; så hejdar jag mig och tänker att meningslösheten och våldet är samma sak, måste vara samma sak, och så tittar jag på spegelbilden igen och kan inte urskilja skillnaden. Vem är jag och vem är han som bara står där, vem är han som slåss och vem är han som försöker skydda sig, han som krossar knogarna och han som plockar upp skärvorna; måste vara samma sak, måste vara samma sak och jag hejdar mig, jag hejdar mig, bara för att vinkla spegelglaset till en spegelbild där ingenting syns, men en stjärnhimmel och ibland önskar jag att det var jag, ibland önskar jag att jag satt på en stjärna långt borta där ingen såg, och ingen visste vem jag var; att jag satt där och fiskade och fikade och visslade med fåglarna.