1095. Tidsfördriv

Vad kallar man det där, som man gör när man staplar upp två händer med kaffekoppar och böcker och sockerbitar och går in till vardagsrummet, sätter sig ner, bara för att väl där komma på att man glömt mjölken. Vad kallar man det där, när man väljer ut vilken bok man ska läsa på toan, aha en Dylan Thomas, för att när man väl är där, förstå att lampan inte funkar. Säg, vad ni kallar det och sätt det som en titel, någon slags titel, på mitt liv.

Haha.

Som när man skiter den längsta och bästa skiten och efter den längsta och bästa skiten ser att det inte finns något toalettpapper.

Haha.

It was a good shit, it was a good shit; med Ali G-dialekt.

Skriver jag dikter till folk och köper frimärken, skriver dikter igen, adresserar, men låter breven ligga kvar.

Har jag putsat spegeln fri från dimma, smuts, och avgaser, men ser fortfarande samma pojke stå och stirra som en liten pojke, en mycket liten pojke, stirrar in i leksaksaffärens skyltfönster för att se hur alla leksaker och kramdjur hittar några andra hem, säger släpp ut mig, släpp ut mig, putsar lite till och allting blir så uppenbart, till slut.

Slår det mig, alltid, att jag är mycket yngre än vad jag ser ut. Ändå, haha; ändå måste jag visa legitimation på systembolaget och alla dom där platserna där man köper sakerna för att vara sig själv.

Så reser jag för att komma hem igen.
Lär mig simma; ifall, ifall.

Skriver jag dikter igen, och kallar det för tidsfördriv.

Kalla det för tidsfördriv, kalla mig för tidsfördriv, lägger jag klockan som bokmärke och fattar att det är verkligen så.

Jag är inte äldre nu. Jag är inte äldre än igår. Med sönderspelade skivor på repeat.

Kalla det för tidsfördriv.