1091. Verkligheten & Barkbåtar

En dag höll föreläsaren en föreläsning om logik och en kille på första rad räckte upp handen och frågade; kan man tillämpa det här i praktiken? Och föreläsaren svarade nej. Och det gick en "aha, men varför håller vi på med det här"-suck genom hela salen. Och kanske är vi så fästa vid verkligheten, att det hindrar oss från att verkligen se den. Från att möta den, tand mot tand. För att förstå den. Och för att motverka den. Som konstnären med varje penseldrag aldrig tänker; vad säger just det här penseldraget om det färdiga konstverket? Det är på något sätt inbyggt där, som ett skapande i sig; måste vi bygga en värld i fantasin; och låta den avbilda verkligheten; som någonting där varje del i sig inte säger någonting om verkligheten; för att bara så kan vi förstå genom att inte förstå den; och så lever vi våra liv.

***

Kan man fly från verkligheten genom att springa därifrån?

Jag tror inte det.
Jag tror att folket som lever här, som aldrig drömmer, jag tror att dom är utanför.
Jag tror att folket som drömmer, som drömmer sig bort, att det är dom som är i verkligheten, fångade, intrasslade, och av; att dom sitter inuti verkligheten och tittar ut.
Och bara genom att vara där, kan man se vad som finns utanför.
Jag tror att fantasin finns där.
Den finns där som en kärna.
En bubblande, kärna, en vulkan.
Där verkligheten bara är lava som sprutat ut och allt som byggts härstammar därifrån.
Men vi är så upptagna med att binda allt till verkligheten och göra den till våran.
Göra den liten nog att kunna springa därifrån.
Så vi går vilse, istället.
Vilse, som täljda barkbåtar på en oändlig ocean.