1096. Bibeln

Och man ligger i sängen, klarvaken. Tittar upp mot stjärnorna och tänker på bibelcitat; haha, dom är så långt borta nu. Men gick han på vatten? Eller var det stenar under ytan. Det måste ha varit stenar. Och finns jag. Sen kommer drömmarna. Inte som en bomb, men som lugna, lugna, vågor som rullar in mot land. Som applåder man inte vet vart dom kommer ifrån och så fort jag sluter ögonen ställs jag ut på en scen, där folk sitter uppklädda för att se någonting, se någonting fint, någonting unikt, och ut kommer jag, hand i hand med tystnaden, och säger jag är tystnaden; tills alla buar och kväver den, säger förlåt; och går därifrån. Och jag hade velat översätta bibeln, jag hade velat översätta den jävla bibeln till dagens språk. Och vi behöver inte gud. Han är bara någonting vi har hittade på i rastlöshet, och panik för döden. Han växte upp som någonting man tänkte på när man inte hade något bättre för sig. Idag har vi sprayburkar och sprit.

Jag hade velat stå på ett podium och skrika att Jesus var homosexuell. Inte för att det är sant. Men för att det inte är falskt, heller. För vi vet inte. Och allt vi inte vet kan vi fylla med sånt vi inte nödvändigt hade behövt tro på, men som hade varit ball. Ball, inte ballt. Och knulla mig, sa Jesus till Pilatus och kysste honom med en tungan av en hora. Kanske inte så hårt, men; jag dödade Abel för att han var ett jävla kukhuvud till bror. Eller var det tvärtom.

Du ska knulla din nästa, och nio andra budord som ingen bryr sig om. Kom igen och lev, liksom. Haha, kom igen och lev!

Och jag ligger i sängen, klarvaken. Och tänker på alla ord som måste skrivas ner. Och vad händer annars? Jag skriver för att överleva, skriver jag. Det låter bra så, det låter trovärdigt. Men det gör jag inte, det är falskt; för längst där inne vet jag att jag dör ändå. Jag dör ändå och hänger upp orden på tork, som en julgransbelysning man omsorgsfullt virrar in varv efter varv, så snyggt som möjligt, så jävla snyggt; bara för att fatta att den är paj.

Aha.
Aha.
Aha.

Det räcker så.