1197. Det var en mörk park

Känslan man får ibland, när man sitter med sina kompisar, runt ett bord, över en middag och känner att dom sitter bara här, är bara kompisar, så länge man följer den mall av regler på hur man ska sköta sig, och en mapp som ristats in sen barndomen, genom alla snedsteg och fjortisfyllor - inte på hur man ska agera, utan på hur man inte ska agera; så att man till slut blir rädslan för att säga fel saker, och istället; tystnaden, mat som äts, tuggas och sväljs ner till så lite ljud som möjligt, och bara en enda nysning, en enda blick, kan förstöra allt, rasera hela livet, och få vännerna på andra sidan att fnysa så förnämt, så oförskämt, och så jävla tydligt; att den man är, är ingenting annat än rädslan för att nysa igen, nysa eller säga hej till fel person på stan. Inte säga hej, och göra allt det där man gör ibland, när man blir besinningslöst glad men inte har rätt till det, som när någon nära anhörig begravs och man ser att prästen ser ut som Jack Nicholson, men är det han, eller är det inte han, och skrattet som fyller hela huvudet och man vänder sig om, biter sig i läppen, och hoppas att ingen ser.

***

Jag gick i den parken när jag bodde i Manchester. Det var en mörk park, en sån där park där dimman håller fast om trädtopparna och sänker sig ner över allén som om den föddes där, och dog där; jag gick ofta dit och började längta hem, tänkte på barndomen och alla mörka gränder, ensamma nätter, på väg hem från en efterfest med mobilen tömd på SMS och den sista ölen i vänster hand, den andra i bakfickan och vad ska jag bli när jag blir stor-tankar i vilda slagsmål med känslan av att inte räcka till; jag gick i den mörka gränden och började sakna även de tyngsta i min uppväxt, all tystnad, och kärleksbreven som skrevs utan att skickas iväg, som självmordsbrev och en spegelbild fylld med blod och saliv, jag gick till parken ibland och tänkte på allt det där, och insåg att lycka är ingenting man får genom att förtränga dom där, misslyckandena, det är bara ett sätt genom vilket man tar misslyckan i handen, vaggar, bjuder upp till dans, och försöker hålla jämna steg med; så började sakna, också det jag alltid tidigare längtat mig bort ifrån, som om det verkligen var mitt hem, som om det var mitt hem och efter allt tycktes det mig helt uppenbart; att mitt hem var just det, längtan bort därifrån, så visste jag också att jag skulle sakna även denna park, som konstnären målar av verkligheten, inte med fantasin, utan med extra mycket verklighet, så att den i dagens sken och morgonljus, framstår så verklig att det lika gärna kunde ha varit en flykt därifrån.

***

Jag drömde en gång att livet var en tågperrong där några steg på, och alla andra dog; kanske rörde på sig och sa hallå ibland, men dog.

***

Att förstå allting, jag förstår ingenting, som jag kollar på film utan att tänka, men genom att se; olika stämningar och tycka om, endast för känslan av att tycka om någonting; så rycker jag tag i min älskades arm, faller ner i hennes famn; och säger, vi är bara här på besök. Att förstå någonting, är oftast att vara rädd för att tappa det, och att tappa någonting är oftast rädslan, bara rädslan, just för att tappa det man tycker om.