1211. Bresson

Dom där hemligheterna som slöts och bröts på skolgården i kingkastarköer och kurragömma-lekar med händerna framför ögonen och räkna till hundra; och om jag bara kisar med ögonen så vinner jag kanske, tillbaka mitt liv på min sida igen - så sprang jag och vad jag sprang, så sprang jag alltid först in till klassrummet när rastvakternas klockor ringde, i rädsla för att bli kvar när alla andra lärde sig vem jag var...

och vem jag är; ett alfabet utan vokaler en ekvation utan rationella tal, som dom där fråga chans-lapparna med inringade kanske-svar...

armarna utsträckta, fingrarna spända...

har jag suttit ensam i skuggorna hela mitt liv med skjortärmarna uppkavlade till armbågarna och försökt trä den lilla röda tråden in genom nålsögat där inga kameler kommer igenom men åtminstone en hel ocean av tårar kärlek och svek för hemligheterna som bröts knöts snart ihop igen som nyköpta fotbollsskor till doften av tigerbalsam och kingkastarköerna har blivit snabbmatsköer där alla snackar om framtiden, så undrar jag...

när jag står vid busshållplatsen; är jag den enda här som tycker att Babyshambles är bättre än Libertines och om chauffören somnar på bron på vägen hem är jag den enda då som hinner trycka på stoppknappen slänga ut biljetten genom fönstret och rätta till min frisyr så att ingen någonsin kommer att veta om jag var där för att åka med eller bara där som en åskådare; som en färd utan mål eller för att jag inte hade något bättre för mig...

är jag den enda med Bresson-citat tatuerade över skrynkligt skinn...

viskas jag fram och tillbaka mellan dom som vet och dom som håller med, så är mitt liv en vänd rygg mot tystnaden, en blind man i korsningen, någonting sånt där, någonting sånt där...

för dör vi inte alla med kors på ryggen på väg till vårt egna Golgata förrådda av dom som kysste oss god natt och sa hur fint vädret var men låtsades som att det regnade som att kärleken inte bara är ett sätt att somna på en sömn och man vaknar upp på morgonen utan att ha kommit ihåg en enda dröm...

jag skriver för att röra min hand, jag skriver för att jag inte har något bättre för mig; står jag där med händerna knäppta och försöker trä den tunna, röda, tråden, genom nålsögat, med vilket syfte vet jag inte och säkert är det därför jag står där, som en story av mitt liv - med fötterna åt samma håll och jag är den som aldrig lyckas, så försöker inte ens - jag hade passat mycket bättre till att vika pappersflygplan men alla andra hann före mig...

och hur jag putsar varje självporträtt rent för att förtränga vem jag är låter jag dammet på ramen ligga kvar för att komma ihåg vem jag var...