1206. Stjärnorna som redan fallit ner

Jag visste bara inte hur
man skulle älska skriv det på min grav
och vält den skända min kista och
skratta åt min kropp
en gång till bara
en sista gång så att jag vet
med säkerhet
att jag inte dog under tvång levde
utan barmhärtighet; jag ser en
programledare knäppa sina händer och
skrika åt publiken att det är nu eller aldrig
så skrattar dom åt dom som
gråter och skymfar dom som förlåter och det
är tydligare än någonsin att vi inte har
något kvar att säga men vi måste säga det
och pastorn står med armarna i kors
benen isär och suckar och svär och vi förstår
honom när han tittar ut genom fönstret
och säger att månen är full för vi
har varit där och vänt bara
för att se livet från en ljus sida en
annan sida och kunna säga till
dom som föds imon att vad ni än gör
så gjorde vi det igår

...

måste vi ibland vända oss om och säga
till oss själva
som om vi verkligen mena det
och verkligen mena det
att vad vi gör här det är kanske
inte våran uppgift att vara lyckliga
sprida lycka vi kanske föddes till
att tyna bort och titta på
clownen när han ramlar ropa en
gång till en gång till
en gång till och kasta popcorn
på dom som sitter bredvid
framför oss och
håller med skrattar och
applåderar för att
dom förstår bara hur ont det gör
att ta sig upp igen

samlar vi ord som trasiga lik
på ett krigsfält och samlar vi ord
som barnen trär smultron på ett
grästrå samlar vi orden som
kommer från ingenstans och leder
oss in i tystnaden säger hej då
och visar oss vägen ut till
återvändsplatsen intet och helvetet
bara för att kunna berätta för
dom som föddes igår vilka
som dog och vilka
som gått därifrån

med stapplande steg en
nationalsång bakfickan full
av ID-kort och om jag bara kunde skriva
en dikt för alla att förstå läsa
och begrava det döda som ligger
inombords så hade mitt liv
haft en mening och en plats en
flaggstång och en fana
men allt jag gör och fördriver tiden med
är att räkna stjärnorna som
redan fallit ner

men som en regissör med rekvisitan förstörd
av lera och damm sitter
jag med huvudet böjt och lär mig
mina dikter utantill som om jag
visste det som om bödeln var min
enda vän gör jag en high five upp
mot himmelen och låtsas som om
jag visste det som om jag
dog igår och som om jag visste
att alla andra också visste det inte
genom att spela död men genom
att ställa mig naken
blek och barfota framför
min egen spegelbild och bära med mig
spegeln ut till stan; skrikande åt
dom som vet vem jag är och dom
som bara står där; titta på mig titta
på mig titta på mig och
jag älska er jag ska älska er
som herden älskar sitt
bortsprunga får och tvingas jag bekänna en
gång för alla att av vad jag var en
liten pojke i för stora skor så
var förvirrelsen i era ögon det enda
jag trodde på