1203. Förstå

Men en dag inser man att vad folk snackar om, vad ens vänner sitter och försöker säga; är bara skit. Och insikten kommer som en väsande nysning, som ett stelfruset handskak. Man sitter där, och tittar på dom, och vad snackar dom om? Ingenting. Dom står där, så jävla stolta, så jävla viktiga; rättar till sina skjortärmar, stoppar händerna i fickorna, kastar iväg några blickar som om dom vet, bara hur viktiga dom är, och inte det; men som att dom vet också att alla andra vet hur viktiga dom är; så står dom där, med armarna i kors, fötterna bredbenta och med tomma blickar som utstrålar förvirring och den förvirring som föranleder och har föranlett alla stora vetenskapliga upptäckter, och dom tittar ut genom fönstret med flackande blickar och ögon som stirrar utan att se, som ser utan att blinka, som om inte alla upptäckter som någonsin gjorts har kommit just i ögonblicket när ögonlocken sluts, och fantasin tränger in, skakar om och vänder alla intryck upp och ner.

Och man sitter där, lite längre bort och sorterar Sinatra-låtar i sitt huvud, för att komma bort, och Blood on the tracks, och Closing time, och alla skilsmässoalbum som släppts ramlar in i huvudet och sen ut igen, som en ständigt porlande bäck, en å och ett vattenfall; för att det man ser, inte bara är någonting man sakta glider bort ifrån, sjunker iväg och släpas in på land, det är också en skilsmässa från vem man är, och hur man stod och iakttog sig själv i sin egen spegelbild, en skilsmässa från dom man känner, och dom man tror man känner men aldrig hälsar på, från vänner och familj och, verkligheten; världen man lever i och världen man trodde man förstod.. förstår man inte mindre av nu, man förstår bara att man förstår och framförallt; man förstår att det inte finns någonting där, här, ens värt att förstå!