1354. Kierkegaard

"Vad är svårast att väcka en som sover, eller att väcka en som sover och drömmer att han är vaken?"

En natt med Kierkegaard. Och hur jag omfamnar honom som en blind man omfamnar en staty; begravs i hans ord. Hans övertygelse om sitt egna geni. And I like it. En gigant. Ett mörker som omfamnar hela 1800-talet, i spetsen tillsammans med Nietzsche och Wittgenstein. Från den här natten och genom alla andra nätter, hand i hand med Kierkegaard. Hans illbrådighet, vilsenhet, famlande efter sanning, subjektivitet, letande efter Gud, hans Gud, om det finns en Gud, och existensen som bara en dynga utan lukt, en dynga som sköljer över oss och lämnar oss stående, fastkilade och stelnade till att ta varje dag som den kommer.

Och säkert är det inte hans ord, utan vilsenheten, rotlösheten som begraver mig, och inte jag som begraver den, hur mycket jag än hade viljat det, hur mycket hellre jag viljat det, spelar ingen roll. För det är mörker, dimma och sänglampor med dunkelt sken.