1351. Dom bara är

Jag ser barnvagnar knuffas ner
för trappor föräldrar puffande på cigaretter och
vissna rosor delas ut till dom som
köpte tidningen

jag ser spårvagnar med folk packade som
sillar på väg till sina jobb sen hem igen reklampelare
luta sig mot väggarna som lyktstolpar i regnet
sirener bryta tystnaden om natten som fackeltåg genom
skogen jag ser pilbågars pilar klyva månen itu och
William Tell sysslolös
värdelös
stirrande mot stjärnorna genom en
dimma tät nog att skymma liken i Lützen

svavelstickor brinna ut och gå av jag ser broar
knytas över floder som skosnören på
ärvda
fördärvade skor vrängda sulor
och skoskav skrika efter barmhärtighet

strömmars strömmar bära båtmännens
drömmar i sina virvlar
som skolgårdens barn och deras puttekulor

jag såg dom bästa hjärnorna i min generation
gå under och lösas upp av
flosker
spekulationer om planeters rörelser och Fidel Castro
till att läggas på soptippen raderas ut
och staplas upp som schackpjäser
på schackbräden runt om i stan men var fanns
lidandet var fanns
smärtan var fanns allt det där som böckernas
karaktärer jagade

utanför
det fanns utanför

i dunkelt sken
lever jag mitt liv bland råttors sovplatser och meteoriters
avfall

med väskan på ryggen
och vinden i ögonen hjässan snaggad och tungan doppad
i rakvatten en blick lika vass som
Goethes Tyskland vem är dom att säga att
dom känner mig

jag ser döva människor stämma sina instrument
på trottoarerna med hattarna framför fötterna
stampande
stampande
spanande efter kärlek och bröd

jag ser blinda människor med penslar i sina händer
måla av dom lama
föräldrarnas försök att krama statyerna

hemlösa hundar skälla jag ser gubbarna med vinflaskor
tvätta sina smutsiga kläder i fontänernas
saliv

jag ser barn som leker med andra barn
men inga där som gråter
inga där som svär dom bara är
dom bara är
dom bara är

kappor knäppas jag ser ensamma djurs läppar
torka igen av aska och klister
plåster
och matrester

framför slottens vidder och tjocka murar
fram och tillbaka
släpar jag fötterna efter mig

ta mig dit barnen skriker
jag vill veta vad kärlek är!
ta mig till dödgrävarnas fikaraster
ta mig i röven
ta mig bort långt bort härifrån

jag ser döva människor stämma sina
instrument sittande framför statyer
med benen i kors spelande ännu en sång om friheten
sjunga
med hattarna framför fötterna spanande
efter kärlek spanande
efter bröd

jag ser blinda människor bada i fontäner
dra sina lama barn i barnvagnar
klipp
klapp
klipp
klapp
sirener bryta tystnaden som fackeltåg genom skogen
en nattlig dimma tät nog att skymma liken i Lützen

jag ser ungdomar utslagna i parker
brödkorgars brödsmulor och överfulla papperskorgar
jag ser spårvagnar packade som sillar med folket på väg
till sina jobb
sen hem igen som pjäser i ett spel och
en tomhet i fotspåren stor nog att
skymma han som kastar tärningen

glädjen
ransonerad ut i för små portioner på för stora fat

en liten pojke med sitt plakat

jag ser barn som leker med andra barn
men ingen där som gråter
och ingen där som svär dom bara är
dom bara är

jag tittar ett tag

sen blundar jag