1368. Arthur Lee

Alone again är en sån där låt, en sån där låt som man bara vill flyga bort till; man vill hålla den i sin hand som Jesus höll alla rosa lamm i sin famn och skrattade åt dom mohahaha!! man vill hålla den i sin hand och inte skratta åt den men bara låta den ligga här inte skratta för hey, den kanske vaknar då och Alone again or är allt som allt soundtracket till det bästa TV-spelet som aldrig släppts om hur Zelda gifter sig med Törnrosa i en sunkig lokal i Birmingham sen sniffar dom kokain och Törnrosa ser ut precis som Kate Moss och Zelda ser ut precis som jag som Pete Doherty och Alone again är allt som allt en av dom bästa jävla låtarna jag någonsin hört, en smäll, första gången jag hörde den; EN SMÄLL! och jag reste mig inte igen den dagen, jag låg kvar och morgonen efter reste jag mig inte heller och jag låg kvar med febertempen tryckt mot elementet, hasslade till mig en skön, sunkig röst så att när morsan öppnade dörren så sa jag bara; öh, what? Jag är sjuk som en möglig limpa, jag är sjuk som en svettig strumpa, ett plåster i blod, så STICK och dörren stängdes och jag blundade och låtsades att dörren aldrig skulle öppnas igen och ur springorna eller nåt, ur nyckelhålet och mellan persiennerna strömmade solljuset in, fåglarna visslade i bakgrunden men där, wow, runt allt det där sjöng Arthur Lee Alone again or som om tiden stod still och någon sa att han hade sagt att han skulle kola vippen vid 26 jordsnurr och jag tänkte shit vad grymt sån ska jag också bli och morgonen efter ringde rektorn och jag sa inte fuck you jag sa inte hej du är en son of a bitch jag sa inte bög jag sa inte nåt jag bara drog dit och tittade ut genom fönstrena mot ängarna, och skolgården som jag gjort varje lektion sen årskurs 1 puhh!! och som jag skulle göra ända in till universitetens gråa betong, jag kollade ut cause det ända folket för mig var det galna folket, dom levande döda och det fanns alltid någon där utanför någonstans som såg ut precis som Arthur Lee eller nästan precis som Arthur Lee och skolan sabbade sig och allt blev tjat-tjat-tjat-du kommer inte bli någonting och fuck dom fuck samhället blev en resa till United Kingdom och en gång när jag bodde i Manchester kom Arthur Lee dit, oh boy >>> biljetterna köpta, stoppade i fickorna som Moz sina liljor, titta på mig! TITTA PÅ MIG! PLATS: campus, slutade jobbet vid banken på Oldham street klockan 15:00 och buss 43A på vägen hem, förbi universitetet; där stod redan en kö, shit, 5 timmar kvar, några öl från turkens närbutik i Rusholme, springande fram, hasande, campus, campus, och klockan slog 20.00 och klockan slog en jävla massa slag och folket applåderade och folket skanderade, skrek; Arthur! ARTHUR! ARTHUR! och Arthur kom inte och folket ställde sig på sina stolar, vevade på tröjorna och jag stod på min stol för att se alla andra och för att kanske någon gång, någonstans kunna se Arthur Lee där och jag tänkte för mig själv att nu fattar nog Arthur Lee att vi älskar honom för ingen kan undgå att fatta något sånt och alla år i fängelset, FUCK DET! DU är här nu, du är våran boy, våran gud, våran yes, vårat allt och alla älskar dig och folket på stolarna satte sig snart ner för en gris i blåa kläder kom fram och sa till SIT DOWN och en kille kom fram på scenen och alla jublade för alla trodde det var Arthur Lee och det var inte Arthur det var inte ens nära, han var inte ens svart; han var så vit man kan bli i hela England av tre tusen miljarder år utan sol men alla jublade ändå och han gick fram till mikrofonen; log lite genant, försökte se cool ut och sa TEST-TEST, stapplade därifrån och alla jublade ändå mer och sen, ingenting, tystnad, några väsande, hesa; ARTHUR, från bakre skiktet, några handklapp och sen, sen, sen, några jublade, sen jublade alla lite mer för någon hade tydligen sett honom och alla trodde dom såg honom och alla skrek och där var han, musiken gick på och han hade solglasögon på sig och såg så cool ut som man bara kan se ut om man kommer från Los Angeles och jag kollade på gubben som satt bredvid mig och jag sa ingenting till honom och han sa ingenting heller men jag ville bara bryta ihop och falla ner på golvet som en skadeskjutet djur och sen bäras därifrån som en vinnnare; istället stirrade jag rakt fram, snett uppåt på mannen som egentligen borde varit död för 50 år sedan men hade hunnit skrumpna, och fördubbla sina 26 jordsnurr och han hade solglasögon på sig, i England, haha; och en solkig, sunkig, spräcklig skjorta och det gjorde ingenting att han såg ut som alla i Tredje klotet från solen, på samma gång och musiken fortsatte, för musiken fortsatte och han ställde sig bakom mikrofonstativet stirrade rakt fram, minen spänd, orörlig, stel; sen; pom-pom-POM YEAH-said it's alright!!! I won't forget all the times I waited patiently for you!!! Och helt plötsligt delades världen upp mellan dom som sjöng med maniskt, i panik; och dom som stod tysta och bara ville höra Arthurs varje ord bryta tystnaden, och jag tänkte again; jag tänkte att hur såg världen ut när Kain och Abel bråkade och delade upp världen emellan sig, det måste sett ut någonting sånt där och det här var minst lika heligt, minst lika avgörande för dom följande tre tusen miljarder åren som det där; och jag stirrade, sjöng inte med, stirrade, stirrade, och hans band spelade i otakt och det gjorde ingenting, no, no, jag stirrade, stirrade på mannen som inte ens hade skrivit den här låten egentligen och det är alltid samma sak och precis samma sak som att Ray Davies aldrig skrev Death of a clown eller att Elvis inte skrev någonting knappt; vissa saker bara ÄR! och jag stirrade på mannen som hade gjort Forever Changes och jag stirrade på mannen som hade fått mig att ligga kvar i sängen den där dagen för hundra år sedan och den där mannen som var delaktig i all frånvaro och alla kassa betyg och allt det där som får pojkar med converse att köpa nya converse och pojkar i randiga t-shirtar att dricka ännu en flaska vin och egentligen hatade jag honom egentligen hatade jag honom som jag hatar min egen spegelbild och jag ville gå fram till honom och fråga någonting, fråga vad klockan var, fråga nåt, säga HEY, heil you, hey! Men jag vågade inte, jag hade inte tid, det var så många där, det var så fint, det var så fint och nu är han död. RIP! I love you :)