1499. Ett år

13 januari

Skepticismen mot överheten, och självkritiken som ett bevis på att man är sin egen överhet. Kanske är det därför, säkert är det därför, som många artister, författare, poeter, schackspelare, så föraktfullt tittar ner på sina anhängare, på sina fans och andra belangare; varför hyllar ni mig? Jag har inte åstadkommit någonting, och det jag åstadkommit är ingenting om vad som ligger här inne, i huvudet och väntar på att få komma ut, väntar på att få skrivas ner. Och självkritiken som ett sätt att utveckla sig, eller som ett sätt att gräva ner sig. Fans, som fiender; för hur behandlar man någon som tycker om någon man själv, så innerligt, föraktar?


14 januari

Fredsdemonstanter med lika vaga anledningar att hata soldaterna, som soldaterna älskar sina gevär. Dom skulle slå ihjäl mig om jag sa att fred är bara är en plats där folk sitter med benen i kors, pratar högtidligt om förflutna tider, hyllar dom som dödat flest och döper sina barn efter tyranner. Reser statyer till att kasta blommor på, och vad får demonstranterna att tro att dom, de forna hjältarna, inte var lika hatade av sin samtid som soldaterna är hatade idag? Nej, för då fanns inga satelliter, inga tidningar, och inga TV-apparater som sände ut bilder med sårade, civila, oskyldiga och gråtandes, springandes med spädbarn i famnarna, skrikandes ut sin sorg, blödandes, förskräckta och förvirrade; allt det som vi förknippar med mänsklighet. På den tiden var dom djur, av en annan stam, vildar, just djur. Idag är det soldaterna som är djur. Vi skrattar åt dom, och spottar på deras gevär, för vi har ingenting annat att spotta på, vi har ingenting annat att skratta åt. Vi har inget bättre för oss.