1495. Dagens media

You tube har inte bara givit nyblivna föräldrar en möjlighet att flasha upp för världen sina skrattande bäbisar, den har också givit osäkra, pubertala, ungar en chans att visa hur coola dom är.

Senast idag skrev Aftonbladet om två ungar som åkt fast sedan de poserat framför kameran och sedan vandaliserat bilar. How stupid, säger ni. Sure, internet har en tendens att vaska fram det värsta ur folk och You tube är på intet sätt något undantag. Men så länge det inte handlar om ungdomar som slår ihjäl uteliggare för att visa sin, eh, manlighet så är det lätt att förstå. Dom kanske är sura på skolan, dom kanske är sura på mattanten som tvingade dom att käka upp den sista potatisen, dom kanske är sura på vaktmästaren som vägrade låta dom spela fotboll på fotbollsplanen, dom är kanske inte sura för någonting. Men rastlösa. Jag tänker tillbaka på lågstadiet. Jag tänker tillbaka på tiden när jag var lågstadielärare. Det var samma sak för femton år sedan som det var för ett år sedan. På varje skolgård fanns det någon som hade gjort en loop med gungan. Eller så fanns det någon som hade en storebror som hade gjort loop på gungan. Lärarna fick nys om att någon stackars unge någonstans, någon gång, hade gjort en loop med gungan så dom samlade till ett möte i aulan och sade med sturska röster: ni får inte göra loopar på gungorna! Sen drog det igång. Dom coolaste av alla coola ungar skulle bevisa sin, eh, manlighet för dom andra ungarna och försökte göra loopar på gungorna. Det var deras revansch på samhället. Men det gick aldrig att göra någon loop på gungan så dom började snatta äpplen och röka hasch istället.

Det är här You tube kommer in i bilden. Det är så mycket enklare nu. Det räcker med att göra någonting, någon gång, filma det och lägga ut på internet. Så kommer ryktet sprida sig. Förr i tiden var man tvungen att bevisa saker på nytt hela tiden. Jag snattade bland annat trettio olika bugg vid trettio olika tillfällen från en gråstarrig gammal tants närbutik när jag var liten, för att bevisa för trettio olika småkids hur cool jag var. På den tiden fanns heller ingen You tube. Stackars tant.

På så sätt kommer You tube i det långa loppet att dra ner ungdomsbrottsligheten. Hail You tube. Och vad jag ville säga, var just det, att You tube är bra på det viset att det är den lilla människans revansch mot samhället. Om det så innebär att samhället tar fast den lilla människan, så är straffet och böterna ingenting mot värdet för dom dagarna innan snuten knackar på dörren och upprymdheten som det innebär av att ha fått sin revansch på samhället. Dessutom veta om det.



Min favorit i den här genren är en annan film som spelades in av en ekonomstudent i Lund 2006. Jag vet inte vad den säger alls. Den är mest rolig och tragisk på samma gång. Ondska och dårskap. En kille i 20-årsåldern hasar fram framför kameran, iklädd militärbyxor i tyg, och presenterar sig vid namn. Sekunden senare tar han upp en katt från marken och svingar katten i svansen varpå han skriker: "Här får ni era jävla djurrättsaktivister!"

Det var nog det roligaste som hände 2006. Och med all respekt till katten och dom djurrättsaktivister som blev sårade, också det mest tragiska. Jag tänker på Dean Moriarty ibland. Jag tänker på killen i militärbyxorna. Jag tänker på kullarna i Afrika. Och jag tänker på katten.