1493. Ett år
9 januari
Jag har en fobi för att kolla mig i spegeln, det är sant. Jag har en fobi för allt sånt där. Ändå kollar jag mig i spegeln ibland. Det har blivit en ovana, ett beroende, som jag kollar på skräckfilmer utan att för den delen tycka om dom. Varför? För att den väcker en känsla i mig, en rädsla, och en känsla av att finnas till. Med spegelbilden är det mer komplicerat. Mannen på andra sidan ser så död ut, så främmande och på alla sätt så död ut, att det väcker rädslan i mig att det kanske är jag som står där. Det är kanske jag! Och från den rädslan; en känsla av att visst leva. Om än som en levande död, i alla fall leva, och från det dra slutsatsen att mannen på andra sidan kan inte vara jag. På så sätt botas rädslan, det är inte jag, och känslan av att leva stryps till slut. Till en rädsla av att inte leva och så håller det på, så att jag aldrig heller vet om mannen på andra sidan är jag eller om det är någonting jag hittat på.
10 januari
Att leva med känslan av att jag dog igår, vid liv i väntan på att bli begraven.
posted by Alfredo Augusto @ 4:35 AM
3 Comments:
Om vad som existerar endast finns i och med att vi bekräftar det genom vår perception, så kan man kanske säga att det är analogt med påståendet att det vi inte ser, inte heller kan hävdas finnas. Syns vi inte finns vi inte?
Om vad som existerar endast finns i och med att vi bekräftar det genom vår perception, så kan man kanske säga att det är analogt med påståendet att det vi inte ser, inte heller kan hävdas finnas. Syns vi inte finns vi inte?
sant. men den sista meningen.. vi kan väl aldrig förneka att vi inte finns? kanske inte finns inför andra, men iaf finns för oss själva?! för att dra upp en tradig gammal klyscha, "jag tänker, alltså existerar jag"..
annars så diggar jag den där grejen med barnet som leker kurragömma och håller händer för ögonen och tror att ingen ska hitta henne. det är fint.
peace.
Post a Comment
<< Home