1505. Ett år

19 januari

Föreläsaren stod längst fram och pratade utan att röra en min. Hans röst ekade mot stenväggarna. Trädens grenar rispade mot taket, vinden blåste in genom fönstret, regnet smattrade och fåglarna skrek. Allt han skrev på tavlan gjorde kontrasterna än tydligare, som att vi var fast i en tidsmaskin, i en tidlöshet och jag kunde se på hans handstil och på hur hans händer darrade och på hans stirrande, trötta blick att han måste ha stått där och sagt samma ord alldeles för länge. Sen huset byggdes, sen träden planterades och sen fåglarna föddes. Han skulle förklara hur en linje såg ut och beskrev linjen som "linjen som inte finns". Ändå försökte han teckna den på tavlan, genom att frenetiskt dra kritan åt alla håll. Jag skrattade lite och han hörde mig, vände sig hastigt om och stelnade med blicken, lät handen och kritan falla ner mot midjan. Och stirrade på mig några sekunder, närmast uppgiven. Började prata om någonting annat, avbröt sig och kollade på klockan, sa att det var slut. Packade ihop sina grejer och gick därifrån. När jag packat ihop mina grejer, och gick ut såg jag att föreläsaren satt utanför salen och drack en kopp kaffe med en annan kollega, som såg ut precis som honom: skäggig, flint, och skjorta. Jag undrade vad dom pratade om, vad pratade dom om? Om linjer som inte finns, eller om fåglarna som skriker? Om dom pratar alls, det vill säga. Dom kanske bara sitter där, grubblande i sin tystnad om vad mening med livet är. Det verkar nästan så, utslagna, sargade och vid liv, för frågorna som inga döda lyckats besvara. Fångade i sina egna hjärnor. Jag hoppas dom reser sig upp någon gång till att lyssna på fåglarnas sång. Dansar några steg, och låter mening med livet rymmas under vingarna på fågeln som sjunger högst.


20 januari

Ge mig någonting som tar mig någonstans. Persiennerna nerdragna, men jag hör regnet smattra. Gatlyktorna står som gravstenar över trottoaren, där står tidningsförsäljaren och ropar ut rubrikerna som profetior, till dom som går förbi. Ett sätt att sälja sig, är ett sätt att värja sig från verkligheten. Så är vi alla fångade i våra egna fördärvade liv. Jag drömde om en fest där alla skrattade åt vad jag sa, och när jag inte pratade längre, så pratade dom om mig. Och jag ska vandra i mitt liv, som krukmakaren drejar sina krukor, som mattvävaren väver sina mattor, som tidningsförsäljaren säljer sina tidningar: för att det är det enda jag kan. Och jag ska skrika till dom jag möter, mina drömmar som om dom var verkliga.