1506. Ett år

21 januari

Hur jag hasar mig upp på morgonen. Sitter kvar i sängen nästan hela dagen. Reser mig upp endast för att fylla koppen med te. Sätter mig ner igen, stirrar in i väggen. I väntan, på att någon gång, se någonting där, i väggen, att skriva om. Tills dess, till det att den dagen kommer, om den kommer, är jag död och frånvarande. Som en larv i sin puppa, redo att veckla ut vingarna. När vädret tillåter, om vädret tillåter. Jag bär det inom mig, som gravida mödrar bär sina foster, en önskan om att någon gång få sätta mig ner, i ro. Nöjd med vem jag är och nöjd med vad jag åstadkommit. Men hur jag samtidigt vet att det aldrig kommer bli så. Som en vagabond från hus till hus, vad är det som får honom att fortsätta gå? Om inte känslan av att inte ännu ha hittat fram. Så dör han vid i en dikeskant, till att ätas upp av råttorna och skalbaggarna. Inte för att han inte visste bättre, men för att det var menat så. Inte som något öde, inte som något förutbestämt, men för att drömmen som fick honom att ta det första steget, var verkligare och mer angenäm än det som fanns utanför. För vad fanns utanför, om inte alla dom som visste precis vem han var, bara genom att se han smutsiga kläder, ovårdade hy, skägget och frisyren.


22 januari

Mitt sätt att tillhöra genom att förgöra även det som tillhör mig, gör mig knappas till det skrivna ordets mästare. Men till dess slav. Dess bödel och dödgrävare. Så sitter jag på huk och öppnar kistlocket med krampaktig hand.


23 januari

J. ringer ibland, vi fikar och han berättar om alla drömmar som han har. Tar med sig tidningsutklipp, pratar frenetiskt, vevar på armarna som en Groucho Marx och säger maniskt, rappande: vi borde göra det här, Alfredo, vi köper den här bilen, du ser annonsen, bara dem tusen papp, sen åker vi till Europa och lämnar allting bakom oss. Vi kan hitta brudar i Spanien, eller i Frankrike, ta med dom till Sydamerika, röka och dricka rom, Kubansk rom, i Havanna? Färskt kaffe i Guatemala! Tacos i Mexico city! Och dansa i Buenos Aires. Sen upp till New York, köpa en ny bil och köra mot San Fransisco. Jag håller med om allting och säger; bra, vi drar i morgon bitti. Sen skakar vi hand och ingenting händer. Han behöver bara drömmar för att prata om dom, och han behöver vänner för att dela drömmarna med.


24 januari

Samhällets största ovana: att skänka pengar. Vi skänker pengar hit och dit, och det finns utmärkelser för dom som skänker mest. Det är utmärkelserna vi vill åt, vi vill se våra namn i tidningen. Ge bort en hacka, så att vi med goda samveten kan låta bli att tänka på folket vi skänker pengar till, med goda samveten kan köpa mat från McDonalds och ändå gå därifrån med goda samveten och om någon, någon gång påpekar att maten vi köper görs av multinationella företag som förtrycker människor med sin kapitalism, så svarar vi: men jag skänker ju pengar!