1528. Ett år

13 juni

Feghetens rädsla och rädslan för feghet. Att leva eller inte leva. Att ha någonting leva för eller att leva för att hitta någonting att leva utav. Pengar eller öl. Kärlek och sex. Fred och krig. I kyrkan står prästen och delar med sig av Jesus blod som en dryck i en bägare folket på gatan tömmer för att bli fulla utav. Gud och Jesus. Fitta och kuk. Aska och diamanter. Rastlöshet och hopplöshet. Kärlek och apati. Att hoppa eller inte hoppa. Drömmar och arsenik. Att leva eller inte leva. Att knäppa händerna för att ha någonting att svära åt eller att svära för att ha någon att be till. Att klappa till alla uppvända kindben och kalla det för välbehag. Att älska i själv försvar och hata i tidsfördriv. Kain och Abel. Att skriva eller inte skriva. Att skriva för att ha någonting att titta tillbaka på eller att titta tillbaka för att ha någonting att skriva om. Att titta tillbaka eller att inte titta tillbaka. Att skriva för att vara eller att inte vara och skriva om det. Orden bär jag med mig som stenar i fickorna! Som sand i skorna! Som smuts under naglarna! På färden bort mot fjärran land gick jag vilse för att hitta hem igen. Ett ställe i en skog där djuren viskade mitt namn. En gränd där ingen visste vem jag var. Mitt hem är en bricka på dörren som lika gärna kunnat bära någon annans namn. Bröd och kärlek. Att leva för att ha någonting att dö för eller att döda för att ha någonting att leva för. Att leva för det som dödar eller att döda det som lever. Är smärtan verklig eller är verkligheten smärtsam? Den fräna doften av kaffe som har stått på, tränger in i tapeterna. Väggarna faller och på andra sidan står alla dom som jag drömt om. Hej, säger jag. Dom säger att det är över nu och jag leds ut i en värld där kungar och präster sitter med gatans barn och klunkar vin från fontänerna. Tattarungar med tatueringar sitter där också. Punkare med piercningar sitter där också. Dom röker opium och sniffar lim och spottar blod och knullar runt och spyr upp och petar sig i näsorna och sväljer ner. Så kokar det ner till en punkt, en enda punkt, där det enda som betyder någonting är att överleva och där överlevnaden är svaret på varför vi lever. Meningen med livet. Vad för överlevnad? Det vet vi inte. Men vi lever för att överleva. Vi lever för att kämpa och vi lever genom kampen. Dom som inte kämpar dom lever heller inte. Dom skrattar och är lyckliga och är lika döda som sina förfäder. Dom skrattar åt sina förfäder och dom skrattar åt döden. Jag hatar lyckan. Den gör mig olycklig och ängslig och så främmande för mig själv att jag går vilse i min spegelbild. Jag är en ledsen djävul. Lyckan skrattar åt mig! Lyckan består av tron på att lyckan ska vara bestående och frodas i stunderna då vi förträngt, helt och hållet, det faktum att vi ska dö. Lyckan skrattar åt mig för att jag lever och jag skrattar åt den av samma orsak. Vi lever för att göra oss förtjänta av att leva. Vi dödar för att göra oss förtjänta av att leva. Vi dödar i självförsvar. Vi dör i självförsvar.


14 juni

Vi såg vännerna förlora så vi tittar inte mer. Istället för att vinna sakerna tillbaka så blundar vi och ber.


15 juni

Det säger sig självt, att om tiden är oändlig, om universum varar i en evighet, och om själen inte är någonting annat än atomer, så kommer de atomer som vår själ består av idag att någon gång i framtiden kroka ihop igen, och inte bara det: men kroka ihop oändligt många gånger. Det spelar ingen roll att det kan verka osannolikt här och nu, i en oändlighet är det inte mindre osannolikt än att vinna mot någon i sax, påse, sten om man kör leken oändligt många gånger. Om själen är atomer så är minnet och medvetandet också atomer. Vi kommer i så fall att återfödas oändligt många gånger.


16 juni

Min fokusering på tankarna hindrar mig från att tänka klart och blir en motvikt till det som sker utanför. Jag ser inte. Jag tänker och vad som spelas upp i tankarna är för otydligt för att se. När andra tänker på det dom ser så försöker jag urskilja vad jag tänker på. Min oförmåga att uttrycka tankarna och vad jag ser blir mitt känsloliv och mitt känsloliv styr mina tankar så att vad jag ser är mig själv som någon som inte ser men som heller inte kan se det. Än mindre uttrycka det. Som den dövstumma inte kan uttrycka sin dövstumhet till någon som är blind så är jag blind i en värld av folk som vet, allt för väl, hur blind jag är, men som inte har någon aning om vad det innebär. Jag är fast i en värld av fria människor, fångad i friheten, och hur, slå mig fri från den utan att bli tillfångatagen? På drift i regnigt väder, som en ensam själ i tystnaden och hur, bli vän med tystnaden utan att först bryta den?


17 juni

Så sätter jag mig till rätta. På bordet en kopp kaffe, ett askfat, en cigarett, ett papper och en penna. Genom persiennerna strömmar solens strålar in och påminner mig om att det redan har blivit dag. Hur jag hatar solen för att den inte är min. Den är till för dom som ligger på stranden och solar nu. Den är till för dom som vaknar upp på morgonen och går ut på stan och sätter sig på uteserveringar och, kalla det vad ni vill, ..'fångar dagen'. Hur livet, med allt vad det innebär, har blivit som ett gift för mig. Ett gift med besk eftersmak. Men hur jag samtidigt måste dricka det som medicin för att ha någonting att skriva om. Så lever jag av det som dödar mig och dödar det som lever inom mig. Jag dödar det jag lever för och jag dödar det i självförsvar. Likt soldaten måste kriga för att vara soldat så måste jag slåss för att vara mig själv.


18 juni

Att skildra dåren som dåre måste vara en dåres verk.


19 juni

Förlorarna putsar sina svärd för den ljuva hämnden när jag står framför spegeln och rättar till min frisyr.


20 juni

Fönstret är öppet. Det strömmar kylig luft in. På en balkong lite längre bort står ett gäng ungdomar och sjunger med till tonerna av Simon & Garfunkels 'Sounds of Silence'. Dom skriker och jag tänker, vad skildrar inte bättre tystnaden än så. Inte genom att viska fram den i alla fall. Men genom att skrika, för att höra, hur tomheten tränger på och tar över när skriken tynar bort. Det är tystnaden. Precis som man kan förklara saker genom motsatser, och precis som saker bara finns i kontrasterna. Vi lever för att andra dör och hade vi levat i evighet så hade vi heller inte varit levande i ordets rätta betydelse, utan någonting annat, någonting som varken är dött eller levande men som vi idag skulle betrakta som dött, eftersom det på intet sätt kan sägas vara levande. Som stenar och sandkorn. Hur kan vi ens prata om evigt liv, när liv för oss är benämningen för någonting som tar slut och ersätts med död, tids nog. Därför är det också missvisande att tala om universums existens eller rymd och om att tiden började någonstans och att universum har ett slut, för med tidsbegreppet och rumsbegreppet som vi åskådar världen med, så ryms bara sånt som har med tid och rum att göra. Men det är lika uppenbart för alla som tänker, så fort dom tänker, att innan universum uppkom så måste det varit någonting, för hur kan någonting uppkomma ur ingenting? Och om ingenting finns i den tolkningen, så är 'ingenting' någonting, och det faktum att detta 'någonting' existerat och existerar i oändlighet (för hur kan någonting bli ingenting) är kontrasten till det: precis som kontrasten mellan skriket och tystnaden. Det finns en oändlighet och lika lite som oändligheten kan åskådas med tidsbegrepp och rumsbegrepp så kan tid och rum inte heller uttryckas i den åskådning som oändligheten inbegriper. Det är därför det som vi kallar för 'ingenting' är oändligt. Och intet finns och det finns för att någonting finns och intet finns som en kontrast till det. 'Intet' kan inte avbildas på en tavla men skildras i en scen där folk står och tittar på en tavla, vilken som helst, och där tavlan tas bort men folket står kvar, utan att reagera, och fortsätter att titta på platsen där tavlan hängt förut. Bara där och endast så kan man skildra intet, genom folkets ögon, och hur dom varken då eller när tavlan hängde där, i själva verket tittade på någonting, utan på ingenting.


21 juni

Vår fallenhet för kändisar som inte är kända för någonting men som är kända för att vara kända. Som om vi ser oss själva i dom. Som om vi identifierar oss, inte med dom, men genom dom och hur vi på så sätt identifierar oss själva. Som förvirringen.


22 juni

Jag tror att allt vi vill är att förklara världen och att det vi kallar för genialitet ingenting annat är en benämning för människor med den ambitionen. Dårskap är det vi benämner människor med samma ambition, men som istället för att skriva om världen, skriver om sig själva: som om det vore världen. Genierna förstår folk att dom inte förstår. Dårarna förstår folk inte att dom förstår.


23 juni

A. kom över på besök. Han hade med sig matematikböcker och en fysikuppsats och bad om att få titta i mina böcker av Frege och Dedekind. Hur jag tittade på honom med stora ögon när han tittade i böckerna och hur han slog nävarna mot bordet och dunkande händerna mot pannan och svängde med huvudet och vaggade med överkroppen som en jazzsaxofonist och bet sig i tungan och sade 'där har vi det!' för varje rad han läste. Jag satt mitt emot honom och log och tände en cigarett och försökte göra rökringar och lyssnade på hur hans handflator dunkade mot pannan som regndroppar mot fönsterkarmen och jag rökte upp min cigarett och tände en ny cigarett och han fortsatte svänga med huvudet och såg ut som ett barn i en leksaksaffär och efter tio minuter tittade han upp på mig, lade ner sina händer över böckerna och sa: 'det måste finnas någonting där ute, som visar hur världen fungerar och som i all sin enkelhet, överträffar vår vildaste fantasi!' och så fortsatte han. Jag satt kvar. Ingenting hände.


24 juni

På gatan, stora horder av folk: släpandes på stora kassar, släpandes på sina liv. Som oxen släpar sin plog över frostfrusen mark. Som religionerna släpar sina gudar över stormigt hav.


25 juni

Så rinner uppgörelsen, sådan som den var, en uppgörelse mot världen, ut i tystnaden, likt isblock flytandes söderut. Ackompanjerad av deras förstående blickar och hur dom nickar och håller med i allt jag gör, när det enda jag behöver skulle vara någon som sa emot, som sa att jag var galen. Som gav mig en käftsmäll och bad mig att börja leva igen. Som gav mig en anledning till att slåss. Som gav mig någonting att slåss emot, för mig att bevisa motsatsen. Nu tvingas jag slåss emot mig själv och trycka in hela världen i spegelbilden. Jag måste vara galen.


26 juni

Jag hatar sanningen. Den lämnar ingenting över att tro på. Ingenting att fantisera om. Sanningen är död. Sanningen är alltid död. Jag hatar sanningen för att den är död och om man försöker väcka den till liv, kommer dit en samling med folk dit och säger: 'stick härifrån! Du ljuger!'. Jag är ingen lögnare. Jag ljuger inte, jag säger bara till dom som vet att dom har fel. Jag är en drömmare. Jag smäller sanningen på käften, just genom att finnas till. Sanningen ljuger ibland. Sanningen ljuger för lögnarna som vet att dom har rätt. Sanningen ljuger i fantasin. Sanningen ljuger för drömmarna. Vad är det i sanningen som berör folk? Så lustigt att se, folk som demonstrerar för sanningen. Jag demonstrerar inte. Demonstrationer säger mer om demonstranternas förlorade liv än vad demonstrationen går ut på. Mig säger dom ingenting. Vid demonstrationerna dansar inga: dom skriker och är förbannade och njuter av det. Dom njuter av det! Jag går inte dit. Jag går till lögnarna. Inte för att jag tror på dom, men för att dom tror på mig. Dom tror på mig för att dom dansar med mig och när vi dansar finns ingen sanning kvar. Det finns inga rätt eller fel. Det finns bara ett dansgolv fullt av dans och världen utanför.


27 juni

När jag är lycklig gör jag allt det som gjorde mig lycklig, om och om igen, som om jag trodde att lyckan låg just där. Likt frihetskämpen efter att ha slagit sig fri ur bojorna fortsätter att slåss därför att han tror att friheten är dom knutna nävarna så måste han söka nya fångenskaper att slå sig fri ifrån. Att vara fri är tusen gånger svårare än att bli fri. Att vara fri är att bli fri. Friheten är frigörelsen. Som fångad slåss han mot fångvaktaren, som fri slåss han emot sig själv. Detsamma gäller för lyckan. Medan den olyckliga mannen bär känslan av att det inte kan bli värre så bär den lyckliga mannen känslan av att 'var det bara så här'. Den olyckliga slåss emot världen och den lyckliga slåss emot sig själv. Lika lite som man kan vara olycklig för att man är olycklig så är man lycklig för att man är lycklig. Och tusen gånger hellre slåss emot världen än att slåss emot sig själv.


28 juni

Han stakade sig på orden. Jag drog i mina fingrar så att det knäppte och han tittade upp på mig med en skärrad blick, förvånad, som om han inte tidigare lagt märke till att jag var där. Jag tittade ut genom fönstret. Utanför slog regnet mot rutan och trädens grenar hängde ner över allén som mörka slöjor. Som om liemannen stod där, med lien vilandes över axeln och råttorna krypandes runt sina ben. En lykta lite längre bort lös ensam och i dess sken syntes människor smygandes förbi. Hukandes undan regnet. Iförda stora kappor, likt vålnader, med händerna gömda i fickorna. Han fortsatte att prata. Jag vet inte vad han pratade om. Det berörde mig inte. Han försökte förklara någonting och jag hörde hur han stakade sig på orden och rosslade till och avbröt sig och började om på nytt. Jag tänkte att rosslandet och stakandet på orden förklarade mer om vad han ville säga än vad det han sade förklarade. Skulle jag bli gammal och dö? Skulle jag bli fyrtio år och skrynklig och efter fyrtio år som skrynklig lägga mig ner för en sista vila? Han försökte förklara världen och jag tänkte att allt vi gör, och att allt mänskligheten består av, varför språket finns och varför matematiken finns och allt sånt där, är en frukt av vårat beroende och våran strävan efter att förklara världen. Inte heller en frukt men snarare en böld, fylld med var och utspädd med saliv. I hans grådaskiga hår och i hans grådaskiga kavaj och i hans gråstarriga blick definierades och förkroppsligades på så vis hela mänskligheten. Han stank dyr parfym. Han såg ledsen och uttråkad ut. Han var min lieman, ute efter mitt förstånd. Han ville förpesta mig och söva ner mig och döda mig genom att övertyga mig om att världen gick att förstå och att livet gick ut på det. Han kunde inte förklara någonting. Han rosslade till igen och stakade fram några nya ord och jag drog i mina fingrar så att det knäppte till igen.


29 juni

Persiennerna nerdragna. Kakburkarna tomma. Ölburkar tomma och tomma flaskor. Glasen fyllda med mögel och tavlorna dammiga. Bokhyllan på sned. En poet till sin publik: 'Känner ni ibland hur tomheten trycker på och hur den drar fram genom rummet från hörn till hörn och likt en lavin? Hur den kväver och kväser och kräver ens uppmärksamhet. Publiken: 'Nej!'.


30 juni

Även liemannen vinglar ibland.


1 juli

Som man måste älska någon för att hata fienden och som man måste ha fienden för att vända andra kinden till. Jag vänder andra kinden till. Helst hade jag velat ge den en käftsmäll. Men det funkar inte så. Det finns ingenting att slå på. Ingen kamp annat än kampen mot sig själv. Vad skulle en envåldshärskare göra utan någon att slåss emot? Ingenting. Han skulle inte ens vara en härskare och ännu mindre skulle han var enväldig. Så för att befästa sin position och bekräfta sin makt skapar han egna fiender att slåss emot. Som jakten efter erövringen och segern på alla vis är en jakt efter någonting att jaga. Jag är min egen envåldshärskare och befäster denna position och bekräftar denna makt genom att hela tiden och varje gång framför spegeln, se mig själv som en fiende.


2 juli

På gatan: två könlösa människor krokar armarna i varandra och ställer sig tysta framför ett skyltfönster. Blickarna tomma, ansiktena uttryckslösa. Dom är lika döda som fantombilderna i tidningen, och lika skräckinjagande. Skillnaden mellan snygga människor och fula människor är också den att då skönheten sitter i könet och fulheten sitter i det könlösa så är dom snygga människorna vandrande symboler för könen. Dom identifierar sig så med denna, omvärldens bild av dom, att det enda dom lever för är att knulla. Därför blir mänskligheten dummare och dummare, eftersom snygga människor knullar mer och skaffar fler barn än fula människor. Mänskligheten blir dummare men snyggare och supermänniskorna kommer således vara två snygga människor som står och pratar om hur snygga dom är. Dom snygga människorna bryr sig bara om att vara snygga. Dom fula människornas essens bottnar i någonting annat och som på ytan kan verka aningen paradoxalt. För är inte människans innersta syfte att sprida sina gener vidare och att därför skaffa barn med såna som är lika sig själv? Jo! Dom fula människorna borde därför föredra att skaffa barn med fula människor. Men det gör dom inte. Istället, och i sin iver över att få knulla en snygg människa, så kommer dom på andra attribut och alla dessa attribut är uppkomna efter generationer av fula människors trånande efter snygga människor. Att vara smart, till exempel, eller att vara omtänksam eller att vara bra på schack. Alla dessa egenskaper är underkastade egenskapen att vara snygg. Det är dom fula människornas påhitt. Dom har inte bara skapat dessa attribut utan också försökt inbilla dom snygga människorna om att dessa påhitt står på samma nivå som skönheten. Varför det och varför vill inte fula människor helst ha barn med fula människor? Här ligger paradoxen. Men det är ingen paradox, lika lite som det är en paradox att folk ibland gifter sig rikt snarare än gifter sig värdigt. Vi vill sprida våra gener vidare och även om vi skulle sprida våra gener vidare i mycket större utsträckning om vi fick barn med någon som liknade oss själva, så vet alla, även dom fulaste av alla fula människor, att det är skönheten som består. Fula människor får därför hellre barn med snygga människor då dom vet att deras barn i sin tur har större chans att skaffa barn om dom är snygga än om dom är smarta. På så sätt föra generna vidare. Om två fula människor får barn med varandra, så vet dom också, att deras barn kanske blir så fult att ingen i framtiden någonsin kommer vilja ha barn med honom, hur bra på schack han än må vara.

Medan skönheten är endast skönhet och härstammar därur, så härstammar allt det andra ur fulheten. Dom snygga människorna blir så förknippade med sina kön att det snart är det enda dom är. Vad är då skönhet? Det feminina. Vad är det feminina? Det oskuldsfulla! Det hjälplösa! Det undergivna! Det sköra! Så att skönhet bara är ett annat ord för tillgivelse och underkastelse. Vi älskar att äga och snygga människor är dom, vars ansiktsuttryck, som dess skönhet, i varje ögonblick skriker och hungrar efter att bli ägda. Skönheten är således utstrålningen av underkastelse! Dom är underkastade sitt kön på samma sätt som deras kön är underkastade ett annat kön för att fylla sin funktion. Dom äger sina kön endast genom att bli ägda av andra kön.

Dom könlösa människorna som stod framför skyltfönstret gick vidare ner för gatan och försvann in på en gränd. Vad mer kan man säga om det? Ingenting annat än att världen av skyltdockor inte är till för dom. Den är till för dom snygga människorna att känna sig snygga.

Man kan kanske invända och säga att vad vi uppfattar som skönhet är någonting högst individuellt och att vi anser andra vara snygga som är lika oss själva. Detta bottnar, för fula människor, i bristen på självinsikt, då dom i så fall måste anse sig själva vara snygga. Denna bristande självinsikt existerar i allra högsta grad men kommer knappast att bota fulheten, utan endast skjuta den framåt och knuffa den neråt, till en punkt i framtiden där de fula människorna blivit så fula att inte ens en bristande självinsikt kan få dom att vilja ha barn med någon som är lika dom själva.


3 juli

Försvann in i en bokaffär. Frågade expediten om han hade Nijinskys dagböcker. Han tittade på mig med dom mest allvarsamma och förskräckta blickarna, som jag kom från en annan planet, och svarade sen, med stursk röst: 'nej, den har vi inte'. Jag gick några steg åt sidan, mot en bokhylla och började fingra på böckerna som stod där. Jag hittade en Beckett-pjäs som stod och dammade i ett hörn och betalade för den. Han gav tillbaka min växeln. Ingenting sades. Jag gick ut därifrån och hörde dörren slås igen efter mig och vände mig inte om i rädsla för att än en gång möta hans blickar. Han satt säkert på sin stol och svor och ruskade på huvudet. Varför vet jag inte. Men människan är ett djur. Människan är som hundar: dom pinkar in sina revir och låter sedan dom som kommer för nära inpå, just få veta att dom kommit för nära.


4 juli

Så sade hon hej då och jag föll inte ihop där, nej, jag drog ihop läpparna, sänkte ögonlocken, höjde ögonbrynen och låtsades att jag inte brydde mig. Sen gick jag hela vägen hem och jag föll inte ihop på vägen hem. Det var först när jag öppnade dörren hem och sen stängde dörren och det var i tystnaden som allting föl. I samma tystnad som förut hade tilltagit mig som ensamheten alltid tilltar mig när jag vet att den inte äger mig. Det föll ner som smörja över mitt huvud och jag försökte lappa ihop och förstå just vad det innebar att hon hade lämnat mig. Att vara fri? Nej, det finns ingen frihet i att ha blivit övergiven. Den friheten består bara av ensamhet och av att vara så underkastad ensamheten att man, för att slå sig fri igen, på nytt måste hitta gemenskap. Och hitta gemenskap till vilket pris som helst. Ensamhetens frihet måste man välja själv. Jag hade blivit bortvald. Jag gick runt i rummet och ruskade på huvudet i ren galenskap. Det var det enda jag gjorde. Jag pratande med mig själv, trots att jag visste att det var det första tecknet och den första symptomen på galenskap och trots att jag visste att en sådan galenskap skulle hindra mig från att någonsin hittade någon ny gemenskap. Jag pratade och jag pratade, med händerna vilandes bakom ryggen och nacken kucklandes fram och tillbaka, likt en pickande hörna. Det blev bara helt uppenbart att kärleken var ett skådespel man var tvungen att spela med i, för att behålla. Jag var knäckt. Jag hade varit mig själv och nu hade hon lämnat mig och jag lovade mig själv att aldrig mer bli sviken och jag lovade mig själv att aldrig, inför någon, igen vara mig själv. Jag hade blottat mina drömmar för att det var det enda jag hade att blotta. I rädsla för nuet och i rädsla för att ta itu med verkligheten och problemen som den orsakade hade jag drömt mig framåt och erbjudit henne ingenting annat än en plats i mina drömmar. Det allra finaste jag hade. Det enda jag hade och det jag levde för. Jag var slagen och vad jag tänkte på när jag gick runt i mitt rum, var just det: att det var mina drömmar hon hade svikit. Hon hade svikit mitt liv. Hur lätt det var för henne att bara dra och säga hej då, när jag var tvungen att stanna kvar. Framför mig såg jag mitt liv i ensamhet. Därför att jag inte på något sätt skulle kunna älska någon, och inte för att jag inte visste hur man älskade, men för att kärleken står i motvikt till drömmarna. För att drömmarna kväver kärleken och för att kärleken och drömmarna krigar om samma plats: framtiden. Det var en käftsmäll och jag var slagen. Jag var slagen av insikten att min förmåga att älska och min oförmåga att behålla kärleken, skulle dra ner mig och förvandla mitt liv till det mest hopplösa av alla fördärv och jag hörde ensamheten i varenda ord jag uttalade när jag runt på mitt golv. Mitt liv det lever jag i framtiden och min frihet ligger just i sättet för hur jag äger framtiden och äger den för mig själv, likt en allsmäktig gud i mina egna drömmar. Hon hade blivit kär i vem jag var. Hon hade blivit kär i min förvirring och i min vilsna blick och likt en Baghera över sin Mowgli hade hon kastat sig över mig och överröst mig med kärlek, som för att rädda mig och leda mig rätt, innan hon kom underfund med varför jag var som jag var, och med det, insåg att jag var ett hopplöst fall därför att jag, minst av allt, ville bli räddad. Med samma bestämda blick som även den mest omsorgsfulla av alla lejonhonor lämnar sina dödfödda ungar till att förtvina på savannen hade hon sedan rest sig upp och lämnat mig och det var inte henne jag pratade om när jag gick runt i mitt rum: men just det faktum att jag för förstå gången förstod att jag var ett dödfödd barn, och med det, allt vad det innebär. Att förmågan att älska står i motvikt till förmågan att behålla kärleken, precis som kärleken står i motvikt till drömmarna. Jag var ett dödfött barn och jag visste om det. Hur mycket lättare var det innan jag visste det.


5 juli

Är inte kärleken osäkerheten? En jakt på bekräftelse och hur denna jakt leder ner till ett självförakt och en förnedring där man slår ut med armarna och kräver att man ska bli älskad också för sitt självförakt. Därtill ha mage att påstå att man är sitt självförakt och att man ska bli älskad för den man är. Men hur går det att älska någon som inte älskar sig själv?


6 juli

Hon satt vid bardisken i en bar och jag slog mig ner bredvid och låtsades inte lägga märke till henne, innan jag hastigt vände mig om och sa hallå med det överraskande tonfallet som om jag i själva verket sade: 'oj, satt det någon här?'. Hon svarade hallå, sen sa vi ingenting mer. Jag tittade på henne när hon tittade åt ett annat håll och i ögonvrån såg jag att hon kastade några sneglande blickar på mig, då och då. Jag svepte min öl och beställde en till. Tog upp ett cigarettpaket och frågade om hon ville ha en cigarett. Hon svarade nej. Jag var kär. Som jag alltid blir kär i det ytliga och hur heller kärlek inte kan vara djupare än så, aldrig djupare än ett vackert leende, och alltid lika flyktig som ett ögonkast man kastar på någon som är på väg åt ett motsatt håll och som man vet i samma ögonblick som kastar iväg det att man aldrig heller kommer att träffa igen. Det var en tid i mitt liv då jag blev kär i allt som rörde sig. I flickor på bussar i stan, i konduktörer, i flygvärdinnor, i filmstjärnor. Det var som om det stod skrivet i stjärnorna att kärleken var någonting som var omöjligt att fånga och att kärleken var just det oåtkomliga. Så vad är kärleken? Nuet! Och vad är nuet? Det osäkra! Nuet finns bara i frånvaron av framtid och dåtid och på en plats, insvept i ett ögonblick, där varken dåtiden eller framtiden spelar någon roll. Därför är nuet det osäkra. Då vi känner oss säkra och trygga i situationer där vi kan styra över vad som händer, och då vi endast kan styra över det som händer genom att ha kontroll över det som händer genom att förstå vad som hänt och på så sätt förutspå vad som hända skall. Så säger jag, att kärleken är osäkerhet! Lika osäker som en flackande blick, sådan är kärleken. Med min flackande blick satt jag och tittade på tjejen som satt bredvid mig vid bardisken. Jag fingrade på ölen. Jag fingrade på cigarettpaketet. Jag fingrade på tändstickorna. Småsjöng en visa för mig själv och försökte framstå oberörd och otålig och rastlös. Som för att gömma undan och dölja den starkaste känslan som finns: känslan av att kunna sitta på samma plats i hela livet, och inte göra någonting men ändå varit lycklig. Jag hade kunnat sitta där så länge hon satt bredvid. Jag visste att det inte skulle bli så. Som jag visste att jag var kär, men att kärlek är drömmar som inte alls är synonyma med den verkligheten där drömmarna ifråga uppfylls. Än mindre i den verklighet som uppstår efter att drömmarna är uppfyllda. Kärleken är viljan att sitta på ett ställe, samma ställe, i hela sitt liv, så länge personen man är kär i sitter bredvid. Men att sitta på samma ställe i ett helt liv, med samma person bredvid sig, det är inte kärlek! Nej! Det är dårskap! Idioti! Den galenskap som får folk att gå hand i hand fram till altaret! Jag ska aldrig bli som dom! Jag ska aldrig gifta mig! Tjejen betalade för sina öl och sa tack till bartendern med den sötaste, sprödaste, lenaste, rösten jag någonsin hade hört. Hon tog på sig sin jacka, drog igen dragkedjan, knöt sina skor och försvann därifrån, bort, bort, ut ur mitt liv och lämnade mig kvar: slagen! Som en strandsatt man på en öde ö. Världen föll ner som ridån efter den sista scenen. Jag var ensam och ville springa efter henne, men visste att det redan var för sent. Hon satt på en spårvagn nu. Hon satt på en buss och lät andra stirra sig blinda på henne. Jag satt kvar. Svepte en öl till och svor för mig själv hur dum jag hade varit som inte hade pratat med henne. Jag lovade mig själv att det aldrig skulle upprepas. Att jag nästa gång jag såg en lika söt tjej skulle lägga armen runt hennes nacke och le henne rakt in i ögonen och viska i hennes öra hur söt hon var. Sen tänkte jag på den söta tjejen som precis suttit bredvid mig och det gick upp för mig att hon var den sötaste tjejen i hela världen och att jag aldrig skulle se någon lika söt tjej igen och att jag lika gärna kunde ge upp. Så jag svepte en till öl och intalade mig själv att jag inte hade något bättre för mig.


7 juli

Som clownen kommer utspringandes på scenen, skrikandes: 'det brinner! Det brinner!' och hur publiken skrattar för att dom tror att clownen bara är en clown och så kommer världen att gå under, till ljudet av skrattsalvor och skrik! Teatern brinner upp och clownen dör och publiken brinner inne. Jag känner som clownen ibland. En misstro till publikens skratt och en misstro till deras lycka och en känsla av att det lyckliga folket är lyckliga just för att dom anser sig vara lyckliga. Dom bjuder in mig till sina middagar ibland och det enda det pratas om är hur fint allting är. Jag får alltid en sån innerlig vilja att resa mig upp och skrika hur fult allting är. Men hejdar mig när jag inser att det inte hade lönat sig. Dom hade tagit mig för en clown och skrattat åt mina ord. Dom hade applåderat mina gester. Och när skratten skingrat bort och när applåderna lagt sig hade dom talat om för mig hur fin jag var.


8 juli

Med vilken besk smak jag uttalar ordet 'folk'. Med vilken sur och salt och främmande smak jag uttalar ordet 'folk'. Med vilken frän ton och med vilken uppkäftig uppsyn jag uttalar ordet 'folk'. Som om det för mig var alldeles likgiltigt, men samtidigt ett hot. Som jag på samma gång som jag hatar ordet, också måste ta det till mig. Likt en kristen först måste finna en fiende innan han kan vända andra kinden till och först måste vända andra kinden till för att bevisa sin älskvärdhet, sin kristna älskvärdhet, sin uppdiktade älskvärdhet, sin påhittade men på alla sätt högtravande älskvärdhet! Att älska sin fiende är att älska sig själv för att man kan älska sin fiende. Jag hatar kristendomen. Jag hatar den som min fiende och jag hatar den för att den är falsk och närhelst en kristen vänder andra kinden till mot mig ska jag slå den personen med en käftsmäll. Jag ska honom så att han blöder. Jag ska slå honom så att han får veta att han lever. Och jag ska gå därifrån som en segrare. Stolt och upprymd av kärleken till mig själv.


9 juli

Jag har gått en hel dag utan penna eller papper. Nu är min hjärna som ett stormigt hav och mina ögon är som lyktan i ett fyrtorn och mina händer är stumma och mina ben är stumma och mina fötter är slitna och mina händer är trötta och mina läppar är torra och tungan är stum och tänderna är stumma och naglarna och nagelbanden är stumma och hela kroppen är stum, som om jag hade sprungit ett maraton: jag har inte sprungit ett enda steg, nej, inte ett enda steg! Jag har inte gjort någonting. Jag har bara inte haft någonting att döda tankarna med. Istället har jag tvingats bära dom vidare och med varje tanke, påtvingats ännu en tanke: tanken på att jag måste komma ihåg den. I slutet av dagen sedan försökt att sortera och särskilja tankarna från varandra, till att ta fram dom och belysa dom och skåda dom och syna dom och veckla isär dom och knyckla ihop dom och skulptera dom: men hur det inte går och hur allting blir ett trassel och hur utmattningen följer ur det. Med ryggen böjd, likt en gammal mans rygg som under hela livet burit stora stenbumlingar på sin rygg. Jag är ung och jag är fri, det är mitt problem. Det är min last och det är min fångenskap. Med armarna hängande lealösa vid sidan om och med midjan lutad mot ett elskåp i utkanten av stan, vad ska det bli av en sån som mig? Det enda jag kommer ihåg är att det var någonting jag var tvungen att komma ihåg. Men vad det var som jag så tvunget skulle komma ihåg, har jag inte längre någon aning om. Det känns som storyn om mitt liv.


10 juli

Då och då slår det mig att jag hellre hade offrat mitt liv och dött än att offra mig till livet och levat döende. Det slog mig idag. Jag såg ett fotografi på min gammelfarfar och min farmor berättade att min gammelfarfar hade fötts och dött på samma plats där han föddes, utan att någon gång ha lämnat huset han växte upp i. Hon sa att han var en mycket redig man som hade haft en egen gård och några hektar skog och en hel hord av kossor och några grisar. Jag fick en sådan innerlig lust att resa mig upp och springa därifrån. På sekunden, utan att ha sagt hej då till farmor. Men det hade blivit för definitivt, som att säga hej då till någon man aldrig återser igen. Jag hatar sånt. Det blir för sentimentalt och jag kan inte dölja det faktum att jag inte alls bryr mig. Ändå bryr jag mig så till den milda grad om min farmor att jag inte i onödan vill såra henne. Så jag satt kvar och försökte mjölka fram den mest otåliga och rastlösa av alla blickar, för att i henne, väcka den förvirrade förundran om varför jag satt kvar. Hon fortsatte att prata om min gammelfarfar. Jag frågade henne om kaffet var klart.


11 juli

Är inte lycka endast ett luftslott och är inte alla lyckliga människor lyckliga just därför att dom anser sig vara lyckliga? Hur jag hatar lyckliga människor! Jag hatar dom som fången hatar sin fångvaktare. Jag hatar dom för att det enda dom pratar om är sin egen lycka och i allt dom ser så ser dom hur fint det är och dom kväver mig och stänger ut mig och dom tråkar ut mig så till den grad att jag vill resa mig upp, stirra in i deras blinda ögon och skrika i deras döva öron att det enda levande är det olyckliga och dom enda som lever är dom olyckliga och dom lever i sökandet efter lycka. Därför förblir poeten olycklig. För att han hungrar efter liv och därför att han i rädsla för att åldras och dö inte tillåter sig att hitta fram i sitt sökande. För att han vet att i lyckan gömmer sig olyckan. Som lyckan för gamla människor är minnena från fornstora dagar och deras lycka, som nostalgin, är fylld av vemodet över att inte vara där: över att dom förflutna dagarna just har förflutit bort. Inte heller kan lyckan finnas i nuet. För nuet är ingenting annat än den punkt där framtiden förpassas till dåtid. Lyckan kan alltså bara finnas i framtiden och som en övertygelse om att man i framtiden kommer att vara lycklig. I rädslan för att åldras och för att dö så tillåter inte poeten sig att hitta lyckan. Han tillåter sig inte att vara lycklig och gör därför sitt sökande efter lycka till ett sökande efter drömmar han vet att han aldrig kommer att uppfylla. För han vet att om han uppfyller dom så finns ingenting kvar att drömma om och om ingenting kvar finns att drömma om så finns heller ingen lycka, då lyckan i själva verket är sökandet efter lycka. Poeten förblir olycklig på samma sätt som vagabonden dör vid dikeskanten: inte för att han inte hittade fram till målet, men för att målet med färden var färden i sig.


12 juli

En dröm. Över torget gick människor klädda i kavajer, marscherandes likt i en militärparad, skrikandes: 'vi har slösar bort våra liv på att vara lyckliga!'.


13 juli

Hörde om Buzz Aldrin som uppfyllde sin dröm om att åka till månen och därför borde ha varit den lyckligaste människan i världen. Men när han kom tillbaka till jorden insåg han att hade åstadkommit allt han hade levat för och att alla drömmar han hade drömt om att uppfylla nu hade blivit uppfyllda, och tillika var passé. I förvirringen som uppstod av att inte längre ha några drömmar att söka efter, började han dricka sprit och köpte ett flygplan. Som för att dränka sorgerna och fördriva det liv som för honom inte längre var någonting annat än en väntan på döden.


14 juli

Varför skriver jag bara om saker jag inte har en aning om, som jag överhuvudtaget inte förstår? Jag borde skriva barnböcker om elefanter som pratar och prinsessor som står ensamma i sina torn. Om det inte vore för att jag visste ännu mindre vet om det.


15 juli

Det motstridiga i att en som blir älskad för vem han är, så fort han får reda på att han är älskad: identifierar sig med rollen att vara älskad att han inte längre förstår vem han är. Istället blir han någon som söker att spela rollen så väl, att folket som älskar honom ska fortsätta att älska honom. Men detta var inte vad folket älskade honom för. Kanske är det också därför vi har en benägenhet att beundra dårar, och att till och med älska dom: för att dom totalt struntar i sin omgivning, dom struntar i att dom blir älskade och som struntar i att dom inte är älskade. Är inte detta dårskap och bär inte dårskapen med sig kärleken under sina vingar, då dårarna inte på något sätt söker rollen att vara älskade, och därför är sig själva. Så är den enda formen av kärlek, inbillar jag mig, kärlek till personer som är sig själva, just därför att dom är sig själva. Liksom dom enda vi kan sägas älska är dårarna.