1530. Ett år

16 juli

Utvecklingen för ihop oss till en klump av identiska kopior som snart kommer att stråla samman i en enskild individ: supermänniskan. Som istället för att brottas mot andra individer, kommer att tvingas brottas mot sig själv, då det är det enda som finns att brottas emot: spegelbilden. Och med spegelbilden: all ensamhet. Likt generalen som vann kriget, men förlorade alla sina män, inte hade någonting att fira, därför att han inte hade någon att fira med. Supermänniskan kommer bara att ha sig själv, och liksom vi lever genom att överleva, så kommer hon söka kampen i sig själv. Vilket kommer att göra henne till den svagaste och mest ömtåliga av alla varelser som någonsin levat.


17 juli

Det var den här staden som hade nött mig och tråkat ut mig och utmattat mig och torkat ut mig och naggat mina drömmar. Jag var tillbaka där. Jag tryckte på samma knapp i samma buss vid samma hållplats som jag hade gjort under hela min barndom. Ingenting hade hänt. Jag hörde samma fåglar kvittra nu som då. Jag såg samma grannar stå och putsa sina bilar vid vägens kant. Jag såg samma bilar bli putsade. Det regnade och jag spottade långa spottloskor framför mig. Jag hatade det. Jag hatade att vara tillbaka där. Det kändes som att ha vridit tillbaka klockan hundra varv. Jag hatade min barndom och bara tanken på att folk hade fastnat där och att folk skulle vara fast där i hela sina alldeles för långa liv fick mig att ta nästa buss därifrån. Dom säger säkert att jag har fastnat i bussarna därifrån. Vi är alla fast någonstans och åtminstone är jag fast i någonting som rör sig.