En midsommarnattsdröm

Dagen i dag knyter samman, på något sätt, med en dag för några år sedan. Jag satt med en transistorradio, på en köksbänk, och min syrra var där och bara glodde på mig, och jag ropade "TYst, TYST, tysT!!", för det var hypen, och den hade redan knockat mig. Jag skulle dansa hur den än var, dansa i 100 år.. men då satt jag bara stel och tyst och koncentrerad, och förstelnad och hörde Håkan Hellströms "Kom igen Lena!" för första gången,, och tyckte det lät väldigt mycket Iggy Pop och sen, A town called Malice, som alla skulle säga.. och sen,, Cornelis, som ännu fler skulle säga,, senare.. men jag brydde mig aldrig om sånna där som sa sånt.. de dansade aldrig ändå. Dagen i dag var inte likadan. Jag satt med en bärbar dator hemma hos en kompis och försökte höra genom knastriga kanaler och högtalare från en hemsida någonstans. Det regnade och pastan var klar,, jag skrek "Vad fan!!" spela den förbannade låten då. Och jag åt pastan och sen kom den förbannade låten. Och det var inte som "Kom igen Lena" när jag skrek att det är världens bästa låt, även om jag inte tyckte så,,,men kanske för att jag visste att den ändå skulle vara bra, bli bra.. och dansas fram i varenda takt som fanns,, eller i ren hysteri,, med feber.. och två armar som inte orkade mer...med en höft som ville men sa "håll käft" när svetten rann ner, för en panna som inte rynkade sig, aldrig, och ögon med tårar, och allt var så jävla bra den sommaren.. "En midsommarnattsdröm" var som Dungen, och var så jävla 2002. På något sätt, det var "explodera", och en fortsättning på Håkans resa in i sig själv. Den var fin, vacker på alla sätt, men inget underverk. Inget mästerverk. En bra låt, och Håkan är bra, och Håkan kan och jag står på hans sida, jag står i Vasastan, fortfarande, och ristar in hans namn på bänkarna i Brunnsparken, eller på 3:ans spårvagn, med spray..